Tankar

När jag var yngre så kände jag mig nästan alltid som om jag inte fanns, o de ggr jag jag kände att jag fanns så ville jag i stort sätt inte finnas.

Komplicerat det där. Det är som boken jag köpte häromdagen som har titeln: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva längre.

När jag skulle bli 28 år gammal så började jag känna mig trött. Otroligt trött. Jag orkade ingenting i stort sett. Jag var då ensamstående med 3 barn och jobbade heltid. Jag fick stödja mig på en cykel när jag skulle gå någonstans för jag var helt slut av att gå några meter.

Jag blev sjukskriven för läkaren sa att jag hade gått in i väggen. Vilket namn tänkte jag. Gått in i väggen. Vad det riktigt betydde visste jag inte men jag visste att jag var trött. Inte bara kroppsligt utan psykiskt med.

Jag blev bättre o bättre o mitt liv återgick till det normala. Tills jag träffade en man som inte var av denna värld.

Det hände en hel del o jag blev dåligare o dåligare. Av vad visste jag inte. Jag visste bara att något var fel. Fruktansvärt fel.

Jag älskade att dansa men jag kom efter i dansen. Tyckte det var så konstigt att jag inte kunde hålla takten. Jag hade dansat sen jag var 14 så jag borde kunna dansa tyckte jag.

Jag sökte hjälp och fick diagnosen depression. Djup sådan. Vad det var visste jag inte, så jag försökte ta reda på det. Det var tydligen skillnad på depression o djup depression.

Det är några år sen men jag kan känna ibland att den gör sig påmind. Den kan få en att känna sig ensam. Ensammast i hela världen. Man sitter i en glaskula o ser livet utanför gå en förbi. Samtidigt som man vill greppa livet som rör sig därute så samtidigt så bryr man sig inte. Man orkar inte helt enkelt.

Man försöker o försöker men man ser ingen ljusning i det hela. Just nu så stampar man i luften känns det som. Man försöker o försöker men man får inget tillbaka. Man frågar sig själv varför. Svaret finns inte. Iaf inte inom räckhåll o frågan är om det är lönt att skrapa på ytan.