torsdag 21 oktober 2010

Det svarta hålet

Det ringde en från spärrservice och frågade efter Fredrik men han är ju inte hemma så det sa jag till honom. Men då helt plötsligt gick det lika bra att prata med mig. Han informerade om hur bra det var att bara ha ett nr att ringa till om man skulle förlora sina kort mm.

Det skulle kosta 38 kr för Fredrik i månaden och det var ju en liten summa tyckte han. Jag sa att jag fick prata med Fredrik först. Jag kan ju inte bestämma för honom. Han sa att vi kunde få hem papper på det så kunde han få läsa och ville vi då inte ha det så kunde vi ringa tillbaka o säga upp det.

Jag sa att jag ville prata med Fredrik först för då slapp vi ringa tillbaka om vi inte ville ha det, men han i luren tyckte att vi kunde få hem det nu för som han sa: Det är lättast för mig (honom)

Vadå lättast för honom? De ringer o vill få oss att ta på oss ett avtal som ska underlätta för oss som kunder men det ska vara enklast för honom i slutändan.

Jag sa nej. Vi avstår. Vi hör av oss om vi är intresserade!

Får de betalt för hur många medlemmar de tar in eller?

Jag är hemma med småpojkarna idag. De är inte sjuka utan vi har en mysdag. Kommer förmodligen ångra i eftermiddag att jag tog hela dagen. De är rätt så aktiva av sig och man hinner inte med så mycket annat. Jag får städa i kväll när Fredrik kommer hem.

Jag läste om Jenny Sjöö i expressen som har fått diagnosen bipolär. Det är ett ämne som står mig varmt om hjärtat. Har själv varit djupt deprimerad och kämpar än idag för att inte ramla ner i det djupa svarta hålet.

För mig kan det komma i perioder. Ibland märker man själv att man är på väg att dala ner o då försöker man bryta det direkt. Jag går ut o går eller ringer någon. Försöker sysselsätta mig med något som tar tankarna ifrån allt annat.

Ibland så går det för långt o man dimper ner. Det som var enkelt att göra blir helt plötsligt jättejobbigt o det minsta lilla känns som att man ska försöka förflytta ett stort berg. Energin som i normala fall tar slut efter 8 timmar tar slut på hälften av tiden. Det känns som ens dag helt plötsligt blir 48 timmar när den i regel är 24.

Jag skämdes förr för min diagnos depression. Mycket pga att jag inte visste var det var helt enkelt. Många tror att man bara är ledsen men så enkelt är det inte. Det är så mycket mer.

Man kämpar i vardagen och man kämpar med sig själv. Ibland vet man inte orsaken varför man har trillat ner och då blir det svårt att ta tag i det med. I perioder har jag även ångest och en ständig oro som sitter i "maler" i magen. Man kan känna ett sug i magen. Ett sug som är oändligt.

Panikångest attackerna är oxå varierande i storlek. Ibland så tror man inte att man ska överleva och ibland så försvinner de rätt så fort. Vissa håller i sig. De försvinner men återkommer. Ibland så tycker man att världen hade det så mycket bättre om man inte fanns.  Man kan t.o.m intala sig själv att man gör familjen en stor tjänst om man inte finns.

 Ibland kan människor som är runtomkring en få en att må otroligt dåligt. Jag har råkat ut för några sådana som är omgiven av en otrolig negativitet. De undviker jag idag. Sen spelar det ingen roll om det är en familjemedlem (nu menar jag inte mina barn eller sambo) eller vän. Får de mig att må dåligt då avbryter jag banden oss emellan. Man måste välja ibland och gör brytningen att jag mår bättre så måste jag bryta. Inte bara för min egen skull utan även för mina barn o familj skull.

När en i familjen blir deprimerad så är det inte bara den personen som råkar ut för det utan även familjen. Det tänker man inte alltid på men så är det.

Jag har lärt mig att lyssna på mig själv. Göra det som är bäst för mig för att jag ska må bra. Iaf i de flesta fall. Det finns ju vissa saker man inte kan råda över. De ggr:na får man försöka göra det bästa av situationen.

Jag har oxå lärt mig att tala om det. Vet inte omgivningen hur man egentligen mår så kan man inte få det stöd som verkligen behöver heller. I början ville jag bara glömma min diagnos. Jag försköt det och tänkte att det inte var så att jag var sjuk i det. Det var de dagar man mådde bra och kunde inte förstå varför gårdagen var som den var.

Pratar man om det så kan man lätt komma i kontakt med likasinnade och då blir vardagen helt plötsligt lättare då man faktiskt inser att man inte är ensam.

Ja. Det blev ett längre blogginlägg som var tänkt men det blir lätt så när man bara skriver. Nu ska jag dock avsluta för jag ska ta en kopp kaffe o sen fortsätta mysa med småpojkarna. Ha en fin dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare

2 kommentarer:

  1. Att vara depressiv, det är ganska tufft det. Jag åt maxdosen av Soloft, och var livrädd att sluta. Men lyckades till slut börja trappa ner 2007. Men jag har aldrig skämts för att jag varit drabbad av det. Det är ju något man inte rår för. Och roten till min deppighet, är helt pga en händelse (du vet, Lisa)

    Ha en fin dag med barnen idag. Och Tack! för kommentaren.

    Kramiz

    SvaraRadera
  2. Tack själv!
    Jo jag vet varför och visst är det så att man inte kan hjälpa det. Jag vet det idag men inte då men då förstod jag inte heller.

    Önskar dig en fin dag min vän.
    Kramkram.

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...