Har ni levt under en partners kontrollbehov? Har ni levt i ett förhållande där den andra har utfört psykisk terror? Har ni stannat kvar? Varför?
Det är frågor som jag själv har svårt att svara på. Varför stannar man kvar hos en man som psykar en och kontrollerar en till en sådan grad att man måste redovisa allt. Precis allt.
Det är inte så enkelt att bryta ett mönster som någon annan har skapat till en. Man märker inte förrän det är försent hur man har blivit indragen i mannens verklighet. Då vid den tidpunkten så brukar självförtroendet vara nedtrampat och man orkar inte kämpa för att återfå det som man en gång hade. Ens självständighet och rättigheten att vara en egen människa.
När man ser utifrån med egna ögon så ser man det hela på ett annorlunda sett. Lever man i det så är det inte lika enkelt. Tyvärr så sitter spåren kvar i själen fast man har kommit ur ett sådant förhållande. Det sitter i ryggmärgen och gör sig påmind ibland när man minst anar det.
I det förhållandet jag hade var jag tvungen att redovisa vad jag gjorde om dagarna. Fick jag ett sms där han frågade vad jag gjorde tex kl 15. Svarade jag inte med en enda gång då skulle jag redovisa för honom inte bara vad jag gjorde kl 15 utan även då jag inte svarade på sms:et.
Jag hade ont i magen varje dag runt 19. Det var då man väntade hem honom. Den oro och ångest jag kände då kan jag även känna än idag vid samma tidpunkt. Varför? Jag har ju det bra idag, men det förflutna finns med i framtiden. Det är så. Ibland iaf,
Jag mår bra idag som sagt och jag har ett självförtroende idag som är bättre än på länge. Jag vet vad jag är och jag vet hur jag är. Jag lever inte i rädsla idag. Men känslorna kommer och gör sig påminda ibland.
Jag fick många ggr höra av folk i min närhet att de hade svårt att tro på det jag sa, för jag stannade ju kvar i förhållandet o mannen var ju såååååå trevlig.
Jag har sagt det innan o jag säger det igen. Det är inte så enkelt. Har skrivit om det tidigare o ni kan läsa det inlägget HÄR.
Japp. Sådant är livet o jag lever mitt i det. I livet alltså.
Idag är det fredag och helgen är på ingång. Så skönt. Jag är trött men det är inte så konstigt kanske. Jag har sovit hela natten men drömmarna som jag haft i natt var mindre trevliga.
Idag är det grått o kallt. Jag ska vara inne hela dagen förutom då barnen ska hämtas. Det blir lite småplock här o var o kanske fortsätter jag att skriva...vad ska jag kalla det för. Inte bok för det är det inte, men jag skriver ner mina tankar o funderingar samt sådant som jag själv upplevt.
Ha en fin dag!
Läs även andra bloggares åsikter om misshandel, psykisk misshandel, kontrollbehov, hälsa
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Precis så som du beskriver hade jag det i 16 år. Från att jag var 15 tills jag fick hjälp att våga bryta mig ur det när jag var 31 år.
SvaraRaderaSvärmorsdröm. Det är vad vänner och släkt kallade Mr Ashole som jag (i smyg) kallade honom. Ååh, tänk om min man var som din, lika omtänksam och gullig...
Jag skulle redogöra för varje sekund, varje samtal, varje krona. Han lyckades få mig att bryta med mina gamla vänner, hans vänners flickvänner dög gott för mig.
När jag skulle börja plugga på universitetet säger han till mig att det är bara slöseri med tid och pengar för det där är inget jag klarar av. Men jag måste plugga, få bra resultat och få ett "bra" jobb=mycket pengar, hög status, för sånt är viktigt. Men att ge mig tid för att plugga, nä, det var ju inte så viktigt, han hade ju saker han måste göra och nån måste ta hand om tjejerna...
Varför lämnade jag honom inte?
Jag visste inget annat. Han var första riktiga pojkvännen. Han dikterade hur ett "riktigt" förhållande var. Jag kom från en ganska skyddad uppväxt och hade ingen erfarenhet, inget skinn på näsan och trodde på honom.
Sen var han ju helt underbar när han satte den sidan till, när han märkte att jag drog mig undan. Köpte blommor, överraskade med resor. På en av resorna friade han. "Vi ska gifta oss i morgon, jag har ordnat allt!" Mina bröllopsplaner och småflicksdrömmar var inget värda. Inte ens flickorna fick vara med.
Nu är det snart nio år sedan jag slapp ur helvetet. Men det var så jobbigt. Han lät mig inte träffa barnen på flera veckor och när jag äntligen fick göra det så satt han med och övervakade. Barnen, ffa pojken som var 4 då, var väldigt tillbakadragna och vågade knappt titta på mig. Han hade då pratat så mycket skit om mig så de var livrädda för mig.
Jag fick då hjälp av familj och vänner (när jag äntligen våga berätta) att kontakta advokat och familjerätt så jag fick tillbaka mina barn. Fick hjälp av BUP, så barnen fick veta att det deras pappa hade sagt inte var sant.
Men nu idag har jag en helt fantastiskt underbar sambo! Faktiskt en av exets tidigare vänner som när han fick veta vad han hade gjort helt vände honom ryggen. I det har jag haft "tur", de flesta, även hans vänner, har valt att inte tro på honom.
Oj, det blev visst lite långt..
Ha en gråmysig fredag!
Kram!
Oj. Vi har mycket gemensamt. Mycket av det du skrev kände jag igen mig i. Skrämmande lika.
SvaraRaderaTack. Önskar dig detsamma. Ha en fin dag. Kram kram
"... en man som psykar en och kontrollerar en till en sådan grad att man måste redovisa allt. Precis allt.", som du skrev, han låter en inte tänka, känna och reagera själv...
SvaraRaderaDet tar tid att finna tillbaka till sig själv - även om det är ett isande snabbt uppvaknande som gör att man kommer därifrån. Jag vet!
Kramar till dig och de dina <3<3
Tyvärr finns det alldeles för många som oss. Just när det gäller psykisk misshandel så är ju bevisfrågan väldigt svår. Fysisk misshandel ger synliga sår och ärr men psykisk misshandel syns ju inte utanpå. Sen är ju de som misshandlas psykiskt ofta väldigt intelligenta och vet hur de ska bete sig utåt för att ingen ska tro på den misshandlade. Detta gör ju att många inte vågar lämna!
SvaraRaderaSå var det för mig. Det var först när jag fick hjälp som jag vågade.
Kram!