Dag 3.- Mina föräldrar

Det är dags för dag 3 i mitt tema-bloggande. Detta inlägg ska handla om mina föräldrar.

Jag var uppväxt i en kärnfamilj där mamma och pappa var gifta med varandra. De hade tidigare varit gifta på vars ett håll och de har även barn i de tidigare förhållandena. Pappa är född 34 och ska bli 77 år i år. Han har haft ett kämpigt liv med en jobbig uppväxt. Han har inte haft det lätt i livet och en del av hans uppväxt bestod av barnhem och fosterhem. Det var den klassiska formen av barnhem som man är van vid att se på tv. Ni vet där barnen inte blir sedda och de kan bli väldigt elaka av sig. När man ser sådant på film så tänker man: Det är bara på film. Det händer inte i verkligheten.

Under min uppväxt så har jag hört pappas berättelse om hur han hade det som barn och ungdom och hur det senare blev i hans liv. Jag är en av dom få som fått ta del av hans liv och leverne. Vilket gör att jag blir lite stolt, men jag tror oxå att det har att göra med att jag var en av dom som faktiskt lyssnade. Jag satt fängslad när pappa berättade om hur han blev behandlad som barn och jag förstår inte hur grymma människor kan vara mot ett barn egentligen. Inget barn skulle få leva igenom det han fick men tyvärr så var pappa inte den ensamma om det.

Han pratar än idag ibland om hur det var. Det fanns inte bara elaka människor utan det fanns människor som var väldigt snälla och ville väl men de var inte så många av den sorten och naturligtvis så är det negativa som händer som sätter djupare spår i själ och hjärta.

Pappa har 8 barn som är hans egna, men vi är uppdelade i 3 kullar kan man säga. Han har 3 barn med en kvinna och sedan en son med en annan och tillsammans med min mamma har han 4 barn. När man hör antalet barn som är 8 i detta fallet så tycker man att det borde finnas mycket glädje och gemenskap, men så är inte fallet. Av dessa 8 barn är det inte många som bryr sig. Några av dom säger att pappa aldrig brydde sig, men jag som bodde hemma med honom säger precis tvärtom. Det var ofta som jag fick lyssna på hur han saknade sina barn och jag satt och lyssnade dom gånger han försökte ringa sina barn. Försöken blev allt mindre när barnen blev vuxna och inte gjorde några större framsteg med att själva höra av sig. Några av barnen hörde bara av sig när pappa blev sjuk och frågan forsade av mig: VARFÖR? Varför valde dom just när pappa blev sjuk och man inte visste hur det skulle gå?

Ja naturligtvis var det för att de insåg just då att deras pappa kanske inte fanns så länge bland oss, men jag misstog mig. När pappa blev frisk och faran var över så försvann barnen igen. Tragiskt och mycket sorgligt.

Min mamma är född 49 och hon är uppvuxen bland många syskon. Hon har 6 barn och i två kullar man man säga. Två av barnen har hon med en annan man och med pappa har hon 4 barn. Det är samma där kan an säga. Av alla dessa barn så är det häften som finns där. Vissa av barnen kräver för mycket än vad mamma kan ge. Hon är inte mer än en människa och hon försöker ge alla sina barn lika mycket men det är inte tillräckligt för vissa.

Tyvärr så tycker jag att mamma är missförstådd. Eller så är det några av barnen som är så egoistiska så hälften hade varit nog. Jag påstår att det är lite av varje. Mamma har som sagt många syskon men det är inte många av dom som hon har någon kontakt med. Hur uppväxten var för mamma vet jag ärligt talat inte men jag vet hur det varit i hennes vuxna liv när det gäller kärnfamiljen från sin egen sida.

Mamma har hjälpt många människor i sitt liv men det är sällan hon får hjälpen tillbaka. Mamma blir oftast utnyttjad av andra människor och tyvärr så blir det oftast av de närmaste. Vissa människor ser bara det hon har gjort fel men allt hon har gjort för deras skulle glöms bort. Människorna runtomkring glömmer bort att mamma är bara en människa hon oxå. Hon är ingen överman som inte har ett hjärta i kroppen, för det har hon. Et stort hjärta vill jag påstå att hon har.

Mamma och pappa var gifta i 36 år innan de skildes. De gjorde allt för att vi barn skulle få det bra. Många gånger som barn tyckte man kanske inte att de gjorde det men nu som vuxen så ser man det med andra ögon. Nu ser man att det var för vårt bästa och det val som gjordes var det bästa just då. Jag tycker att de har gjort ett mycket bra jobb med familj och hem och framförallt med oss barn. Allt var kanske inte en dans på rosor och jag tyckte ibland att dom var dom taskiga och bara gick emot mig, men idag som vuxen så förstår jag på ett helt annat sätt varför vissa saker blev som det blev. Man måste ha ett öppet sinne och man måste försöka sätta sig in i andras situationer och förstå.

Mina föräldrar har alltid funnits där för oss barn och försökt att stötta och hjälpa. Vi har ibland kommit på kant med varandra men det har alltid gått att lösa. Vi pratar idag som vänner och vi respekterar varandra och det är viktigt. Mamma och pappa ser oss inte bara som barn idag utan sov vuxna individer.

År 2002 fick mamma en hjärtinfarkt och det kunde ha gått mycket illa. Hon hjälpte sin syster att flytta och det var mycket stress och jäkt. Mamma åkte in och hon blev by-pass opererad. Det var inte många som brydde sig om det av hennes syskon. Hon kämpade själv med sin man och sina barn. Hon fixade det och mår idag rätt så bra. Tack o lov.

Samma år på nyårsafton fick pappa en stroke. Det var illa däran och det har varit det flera gånger därefter under årens gång. Det har varit en jobbig tid för pappa och han har sett döden på nära håll flera gånger kan man säga. Det har varit flera tia-attacker och infektionerna har varit många. Han föddes i Skåne men bor numera här på Öland. Han ville själv hit då han var rätt så ensam i lilla Eslöv i Skåne. 

Mamma och pappa skilde sig för något år sedan och mamma lever idag med en annan man. Ingen är bitter för det, framförallt inte pappa som själv säger att mamman sambo är bra karl. Pappa sitter idag rullstolsbunden vilket han tycker är jobbigt ibland. Han har alltid varit igång men sedan ett par år tillbaka så klarade inte benen av att hålla honom uppe längre. Han har tecknat mycket i sitt liv innan och var jätteduktig på det. Han älskade att sjunga och musik står honom fortfarande varmt om hjärtat. Det är något som mamma och pappa har gemensamt. Musiken. Mamma lyssnar kanske inte så mycket på musiken men hon dansar gärna till den. När pappa var så frisk att han kunde gå så var de ute och dansade och jag var gärna med.

Jag är stolt över mina föräldrar för de har båda haft det kämpigt på sina håll men de står upp med ryggen rak och de står för det dom tycker och för det dom tänker. Det är inte många som kan det. De har kämpat och de vet att de kan ha gjort fel. Det ser man när man har facit i handen men det som är viktigast av allt är att vad de än har gjort så har det varit för sina barns bästa.

Intressant?
Valresultatet.se Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare