Jag tog mig själv i kragen idag och gick ner till begravningsbyrån för att prata med dom om pappas begravning. Vi kom fram till en lösning som passade oss båda. Det tackar jag för. De var var verkligen förstående så det kändes skönt. Han frågade om det bara blev jag som skulle betala och jag svarade som det var att som det såg ut just nu så blir det det. Jag har 3 syskon som jag vet är villiga att hjälpa till men de ska ha pengar till annat med. Det är inte lätt att trolla fram så stora summor bara så där.
Många tycker det är konstigt att det blir så här då vi är många syskon. Jag ska inte dra alla syskonen över en kam heller för det är faktiskt några som inte har sagt något men jag tar ju det som att de inte vill naturligtvis. Av några vet jag redan var de står och jag sa redan innan en skrev ut det på facebook att jag skulle få slängt i ansiktet om att det var jag som beställde begravningen så då får jag betala den. Jag visste det innan det blev skrivet. Det går att läsa människor och vissa människor som man redan känner sedan tidigare behöver man inte läsa av.
Jag har aldrig begärt heller att någon ska betala en krona. Alla blev informerade bara om vad begravningen gick på och sedan får varje syskon göra som den vill. Jag tvingar innan och framför allt så kan ingen säga att jag har begärt något. Jag vet bara vad jag själv skulle ha gjort om jag var i mina syskons situation.
Hur som helst så betalar jag det som blir över och det känns skönt att pappa fick en värdig begravning. Det var som min sambo Fredrik sa i går att skulle en pappkista kosta 20 000 kr och en riktig kista kosta 40 000 kr så hade det blivit den på 40 000 kr för Lennart som Fredrik sa var värd det!
Fredrik säger inte så för att hålla med mig utan han tyckte att pappa var värd det bästa, oavsett vad det kostade och när man kommer till en begravning så anser jag att det är där man ser hur de anhöriga är som människor.
Det tog dock på krafterna att gå till begravningsbyrån. Jag gick några rundor på stan för att varva ner lite och få bort den konstiga känslan som satt i magen hela tiden. Jag gick till affären och gick sedan vägen hem, men innan jag kom hem så kände jag paniken komma. Det kändes som att något höll på att äta upp mig inne ifrån. Hjärtat slog frivolter och jag kände paniken välla upp. Jag fick stickningar i händerna som gick upp i armarna och jag kände tårarna brännas under ögonlocken.
Jag hade inte långt hem men det var inte tillräckligt nära för att jag skulle känna mig säker. Jag mötte människor och jag ville bara att de skulle gå och köra förbi utan att märka lilla mig. Jag kom till grinden utanför vårt hus och gick med raska steg upp mot huset och in genom dörren. Där och då släppte allt och jag kände mig totalt förstörd. Jag grät som ett barn och tomheten i magen blev bara större och större.
Denna förbannade ångest har kommit tillbaka. En sådan här panik attack har jag inte haft på flera år. Jag hade nästan glömt bort hur den kändes. Jag satt och tittade på kortet där jag står med mina barn som står runt pappa. Det kortet är taget i julen förra året. Det är ofattbart och det är tomt.
Det är så mycket som händer runt pappa än idag fast han dog i Juli. Det är räkningar som kommer och det ska ringas runt till alla för att meddela att pappa har gått bort. Det är dödsbo anmälan och sedan ska det skickas ut dödsbo anmälan till dessa ställen som räkningarna kommer ifrån. Sen kom räkningen från begravningsbyrån och sedan har man då otrevliga syskon som inte har annat att göra än att prata skit.
De är så tuffa när de kan sitta bakom data skärmen och skriva vad de tycker, men när de träffar mig i verkligheten så lägger dom svansen mellan benen och vågar inte stå för det dom tycker. Men det vågar jag!
Jag skriver aldrig ut namn här i min blogg och jag skriver ju syskon för jag vill inte peka ut någon men det innebär ju oxå att det finns syskon som tar åt sig som inte ska göra det. Samtidigt så tycker jag att känner en syster eller bror att den är oskyldigt anklagad så är det förmodligen inte den systern eller brodern jag har skrivit om heller. Det är bara en skyldig som tar åt sig!
Nu ska jag försöka varva ner från denna ångest. Kanske så är det någon som undrar hur jag kan skriva blogg om jag nu mår så dåligt och har panik ångest attacker så beror det på att just skriva ner det jag tänker och funderar på. Eller bara skriva ner det jag känner får mig att må bättre. Jag får ur mig det jag går och bär på. Kanske tycker en del att jag tjatar men det är just det att jag skriver ner det jag går och bär på.
Jag hoppas ni andra har det bra! Här blåser det som bara den så det är tur jag inte bär peruk. För den hade blåst långa vägar om jag hade haft en sådan på mig idag.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Många tycker det är konstigt att det blir så här då vi är många syskon. Jag ska inte dra alla syskonen över en kam heller för det är faktiskt några som inte har sagt något men jag tar ju det som att de inte vill naturligtvis. Av några vet jag redan var de står och jag sa redan innan en skrev ut det på facebook att jag skulle få slängt i ansiktet om att det var jag som beställde begravningen så då får jag betala den. Jag visste det innan det blev skrivet. Det går att läsa människor och vissa människor som man redan känner sedan tidigare behöver man inte läsa av.
Jag har aldrig begärt heller att någon ska betala en krona. Alla blev informerade bara om vad begravningen gick på och sedan får varje syskon göra som den vill. Jag tvingar innan och framför allt så kan ingen säga att jag har begärt något. Jag vet bara vad jag själv skulle ha gjort om jag var i mina syskons situation.
Hur som helst så betalar jag det som blir över och det känns skönt att pappa fick en värdig begravning. Det var som min sambo Fredrik sa i går att skulle en pappkista kosta 20 000 kr och en riktig kista kosta 40 000 kr så hade det blivit den på 40 000 kr för Lennart som Fredrik sa var värd det!
Fredrik säger inte så för att hålla med mig utan han tyckte att pappa var värd det bästa, oavsett vad det kostade och när man kommer till en begravning så anser jag att det är där man ser hur de anhöriga är som människor.
Det tog dock på krafterna att gå till begravningsbyrån. Jag gick några rundor på stan för att varva ner lite och få bort den konstiga känslan som satt i magen hela tiden. Jag gick till affären och gick sedan vägen hem, men innan jag kom hem så kände jag paniken komma. Det kändes som att något höll på att äta upp mig inne ifrån. Hjärtat slog frivolter och jag kände paniken välla upp. Jag fick stickningar i händerna som gick upp i armarna och jag kände tårarna brännas under ögonlocken.
Jag hade inte långt hem men det var inte tillräckligt nära för att jag skulle känna mig säker. Jag mötte människor och jag ville bara att de skulle gå och köra förbi utan att märka lilla mig. Jag kom till grinden utanför vårt hus och gick med raska steg upp mot huset och in genom dörren. Där och då släppte allt och jag kände mig totalt förstörd. Jag grät som ett barn och tomheten i magen blev bara större och större.
Denna förbannade ångest har kommit tillbaka. En sådan här panik attack har jag inte haft på flera år. Jag hade nästan glömt bort hur den kändes. Jag satt och tittade på kortet där jag står med mina barn som står runt pappa. Det kortet är taget i julen förra året. Det är ofattbart och det är tomt.
Det är så mycket som händer runt pappa än idag fast han dog i Juli. Det är räkningar som kommer och det ska ringas runt till alla för att meddela att pappa har gått bort. Det är dödsbo anmälan och sedan ska det skickas ut dödsbo anmälan till dessa ställen som räkningarna kommer ifrån. Sen kom räkningen från begravningsbyrån och sedan har man då otrevliga syskon som inte har annat att göra än att prata skit.
De är så tuffa när de kan sitta bakom data skärmen och skriva vad de tycker, men när de träffar mig i verkligheten så lägger dom svansen mellan benen och vågar inte stå för det dom tycker. Men det vågar jag!
Jag skriver aldrig ut namn här i min blogg och jag skriver ju syskon för jag vill inte peka ut någon men det innebär ju oxå att det finns syskon som tar åt sig som inte ska göra det. Samtidigt så tycker jag att känner en syster eller bror att den är oskyldigt anklagad så är det förmodligen inte den systern eller brodern jag har skrivit om heller. Det är bara en skyldig som tar åt sig!
Nu ska jag försöka varva ner från denna ångest. Kanske så är det någon som undrar hur jag kan skriva blogg om jag nu mår så dåligt och har panik ångest attacker så beror det på att just skriva ner det jag tänker och funderar på. Eller bara skriva ner det jag känner får mig att må bättre. Jag får ur mig det jag går och bär på. Kanske tycker en del att jag tjatar men det är just det att jag skriver ner det jag går och bär på.
Jag hoppas ni andra har det bra! Här blåser det som bara den så det är tur jag inte bär peruk. För den hade blåst långa vägar om jag hade haft en sådan på mig idag.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥