Minnen

Det blåser ute och jag som hade tänkt gå ner till stan, men frågan är om jag inte ska vänta med det. Det märks att höstens vindar har kommit, men jag tycker det är tidigt för oftast så brukar faktiskt september månad vara mycket fin. Jag hoppas att det är fint om en vecka iaf.

Jag satt här och tittade på bilder som jag har tagit och där fanns min pappa med. När man tittar på dom bilderna så ser han så levande ut och det var han naturligtvis men han såg ut att må bra och det gjorde han, men ändå så var det något som inte skulle finnas där. Cancern. Det visste man inte om då, men jag anade. Man satt i valet och kvalet om det skulle utredas eller ej. Pappa avgjorde naturligtvis för det var hans liv och hans beslut som gällde. Han ville inte åka in själv och det skulle han definitivt inte göra. Jag lovade att finnas med vid hans sida och det blev han glad för.

Jag glömmer aldrig när vi åkte in för att få bekräftelsen. Vi åker in i sjuktaxi och pappa ligger på en liggande bår. Vi åker upp till avdelningen och jag trodde de skulle sätta pappa i en rullstol där men sköterskan tyckte att det var jobbigt för då fick de ju ta ut liften i korridoren. Ja sa jag bara som om det var den enklaste sak i världen och det tyckte jag faktiskt. Vad har de en lift till om de inte ska använda den?

Pappa fick ligga kvar på båren och sedan blev införda in i ett provrum. Där väntade vi på läkaren som kom rätt så fort ändå. Pappa ville sitta upp för han började få ont i ryggen och läkaren bara pratade på om hans sjukdom. Det skulle sjunka in och jag tyckte bara så synd om pappa. Jag frågade läkaren om tidsperspektiv och det kunde han inte säga. Inte mer än att det handlade inte om år.

Läkaren gick och sköterskan ringde taxin. Något chockad blev jag när vi fick veta att pappa skulle få vänta i två timmar på taxin och jag sa att det är helt omöjligt att pappa kan ligga så i två timmar. Äntligen så tog dom in liften och satte han i en lånad rullstol. Under tiden som vi väntade på rullstolen så tog vi en fika i kafeterian och sedan satt vi där ute i friska luften och pratade om livet. Om pappas liv. Hur han ville ha det och jag lovade honom att det skulle bli så som han ville.

Detta var den 20 juli i år. Fyra dagar senare så dog han. Det är fortfarande så ofattbart och livet kommer aldrig att bli densamma mer. Saknaden är stor och det är fruktansvärt jobbigt ibland. Pappa har funnits vid min sida i 39 1/2 år och helt plötsligt så finns han inte där längre. Bara att hämta barnen på dagis ibland är jättejobbigt för man kommer på samma väg som vi alltid tog när vi skulle gå till pappa.

Varje dag så påminns barnen då jag har hämtat dom för vi brukade alltid gå till morfar efter jag har hämtat dom. De sörjer och de saknar. De pratar och diskuterar och de försöker komma på hur de ska få ner morfar från himlen. Man försöker prata med barnen och vi pratar ofta om morfar. Varje dag i stort sett.

Mina barn bär med sig den sista fredagen i pappas liv i minnet. Det var den 22 juli och vi sitter ute på altanen och pratar om livet och barnen springer och leker. Pappa älskade se barnen när de lekte och han mådde så bra fast han hade börjat få lite ont. Han hade fått morfin tidigare på dagen. Det var första gången och pappa var ju van att ha ont för det har han haft i alla åren, men nu var det mer än vad han tålde. När jag satt där så fick han den andra dosen av morfin men han sa att han mådde bra iaf.

Jag vet att jag har det men jag känner det inte sa han och jag sa att det var ju skönt. Han sa även att han hoppades på att leva i flera år till. Det får vi verkligen hoppas sa jag. Han såg så lycklig ut där han satt och vi satt där en timma cirka för sedan var det dags för pappa att äta kvällsmat och jag skulle hem och göra mat till barnen. Allt var så lugnt och fint. Bara för att några timmar senare vända upp och ner på livet.

Det minne mina barn bär med sig är den glada och lyckliga stunden som vi hade i trädgården vid altanen. Det jag bär med mig är allt som pappa har gjort och allt han gav under den levnadstid som jag fick med honom. Men jag bär även med mig hans 31 sista timmar i livet. Den tid jag satt och vakade över honom utan att ta en enda blund själv. Jag såg hans förändring i ansiktet och jag såg hur livet sakta men säkert rann i från honom. Jag bär med mig bilden dödsögonblicket och jag kan än idag höra hans sista andetag.

Det var jobbigt och det är jobbigt men jag hade gjort det igen om klockan hade vridits tillbaka. Jag lovade pappa att vara med hela vägen och jag kunde hålla det löftet. Det hjälper mig en bit på vägen i dag med min sorg. Alla bearbetar vi sorg olika. Jag skriver ur mina tankar och funderingar. Jag tittar på kort och jag tänder mitt ljus. Pappa finns inte med oss kroppsligt men inom mig kommer han alltid att finnas. Det kan ingen ta ifrån mig i alla fall.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare