Döden är ett steg bort

Jag brukar läsa en blogg där skribenten är mycket duktig på att skriva. Hon har skrivit en bok och jag ska köpa den en dag och läsa den har jag tänkt. Jag gick in häromdagen och skulle läsa ännu ett inlägg som hon hade skrivit och möttes av en stor sorg. Hennes bror hade råkat ut för en olycka i Thailand och dog omedelbart på platsen. Han var inte så gammal. Man kan säga att han stod mitt i livet.

Det är tragiskt att läsa och man känner så för denna kvinna som förlorat en älskad bror. Det hela för mig tillbaka till döden och dess tankar som finns kring det. Döden är otroligt nära oss. Det ligger steget före hela tiden och man vet aldrig när man snubblar och trillar över kanten. Tur är väl det men samtidigt är det grymt.

Jag tänker tillbaka till min älskade pappa. Han var så levande i sina sjukdomar och han mådde bra. Sen var det som att vända på en krona för han blev dålig och dog två dagar senare. Många säger att det är värre när yngre dör för de gamla ska dö i alla fall. Jag kan hålla med till en viss del men allt handlar inte bara om ålder utan det handlar även om vad personen har fått gå igenom i sitt liv och vad livet har gett personen innan han eller hon dör.

Jag kunde sitta och lyssna på pappa i timmar och höra hur hans liv var som barn och ungdom och hur han hade det i sitt vuxna liv. Pappa hade ingen lätt uppväxt. Han hamnade på barnhem tillsammans med sin yngre broder och de hamnade på två olika håll när det var dags att slussas ut till fosterfamiljer. På den tiden var det ingen hit att bli en fosterpojke. Inte för pappa i alla fall för han fick verkligen slita och han fick verkligen stryk. Han var bara 13 år gammal.

Pappa har fått kämpa som ett djur mestadels för att komma fram här i livet och då menar jag inte i karriären utan han fick kämpa för sig själv och det började som barnsben. Efter misshandel och medfödd sjukdom så fick han krämpor i kroppen redan i tidig ålder och han hade det jobbigt och svårt.

Det är ju som så att det man har varit med om i livet sätter sina spår i själen och det gjorde det även för pappa. Han mådde dåligt många gånger. Han kunde ibland sitta och gråta när han berättade om vad han varit med om i livet. Det var sorgligt men samtidigt väldigt intressant. Jag hade svårt att tro att någon människa kunde bli behandlad på det sättet som han blev när han var fosterpojke.

Fast han varit utsatt för misshandel och psykisk misshandel så utförde han aldrig det på oss barn. Många kan ju göra det men pappa sa alltid att hans barn skulle inte få uppleva det som han själv fick. Jag kan tycka att livet varit mycket orättvis mot pappa för han var värd så mycket mer än vad han fick. Han fick gå den svåra vägen och det gav honom men för livet.

Pappa var ju länken tillbaka till dåtiden. Det var han som bar på banden som kunde ge svar på mina rötter. Det som kunde ge svar på vem jag är och varför jag blev som jag blev. Låter kanske dumt men man formas ju som människa och att lyssna på pappas upplevelser gav mig många svar på vem jag var eller är. Man fick en förståelse som man inte hade tidigare.

Det finns ingen länk tillbaka nu och allt som varit är begravt. Kanske lika bra men samtidigt så smärtar det. Pappa är fruktansvärt saknad och tomheten jag känner ibland går inte att fylla med något. Jag fick ha min pappa under mina 39 1/2 år och det är en lång tid. Helt plötsligt så ska man gå vidare i livet utan att ha honom kvar som levande person.

Min pappa kommer alltid att finnas hos mig, det är inte det. Jag saknar våra samtal. Våra fikastunder vi hade. När solen sken häromdagen så tänkte jag att denna dagen var en sådan dag som jag hade gått upp till pappa och tagit med honom ut i vårsolen för att lyssna på fåglarnas sång. Sådana gånger är sorgliga och dystra. Förr gav dom glädje, men idag känns det bara tungt.

Det har gått 7 månader sedan jag satt och vakade över min älskade pappa vid hans dödsbädd. Jag visste att den dagen skulle komma men inte att den dagen var så nära. Man hade försökt att föreställa sig hur det skulle vara för jag visste att dagen var nära men inte så här nära. Det går aldrig att föreställa sig för chocken är total ändå när det väl händer.

Jag kan trösta mig med att pappa fick dö som han ville och att han dog i trygghet. Fast det var ett tragiskt ögonblick så var det ett fint ögonblick. Missförstå mig inte. En cancersjuk människa som har fått många strokar kan dö på ett helt annat sätt. Han skulle kunnat lida och ha fruktansvärt ont. Pappa led inte. Han fick ont vid ett tillfälle men då fick han morfin och smärtan försvann. Det dröjde dock en lång stund innan sköterskan kom men hon kom till slut.

Pappa dog i min famn och han led inte. Han hade ingen ångest och han hade ingen oro. Han var så lugn och fin och han kändes redo att gå över till den andra sidan. Jag tycker att det är skönt att han kunde få känna ro och trygghet på sin sista färd. Men jag saknar ändå honom oerhört mycket.

Oj. Det blev ett långt inlägg. Men det är skönt att kunna skriva om sådant man tänker på.

Intressant?