Ensam bland hundratals människor

Det är kväll och det är dags att gå och lägga sig, ändå sitter man här. Jag har funderat på saker och ting idag och funderat på varför saker och ting blev som de blev och vad det har gjort för mig så att säga. I lördags när vi stod på båten och lyssnade på E-type så tittade jag ut bland ungdomarna som dansade på dansgolvet. Ja det var inte bara ungdomar utan en hel del mellanålders med och en o annan äldre. Roligt o se den blandningen av människor faktiskt.

Medan jag tittade på dom så gick tankarna tillbaka till mitt eget sociala liv när jag var i tonåren. Det var då jag var ute och dansade. Jag har vänner idag med men på en helt annan plan och det är väl så det ska vara men ändå någonstans skulle jag vilja gå tillbaka till dåtiden för att se om valen hade blivit annorlunda idag.

Jag stod bland så mycket folk och ändå så kände jag mig ensam. Det är ofta jag gör det bland många människor och jag känner mig inte som de andra. Lite bortkommen och avvaktande kan man säga. Det spelar ingen roll om jag känner dom eller inte. Att vara en i mängden men ändå känna sig utanför fast man egentligen inte är det. Den känslan kan få en att bara sitta och  vara lyssnare och hoppas på att man ska försvinna i mängden så ingen ser en.

Förr var jag mycket social av mig, men det var mellan16-19 år ungefär. Jag var social senare med men det var då jag började förändras inom mig själv. Sakta men säkert försvann mitt jag utan att jag själv kunde göra något. Sakta men säkert hamnade jag i en värld som jag inte förstod vad det var. Jag gjorde det senare men det hjälpte inte mig då.

När jag var 27 och skulle fylla 28 år så var jag helt på det klara att jag skulle dö. Varje kväll när jag lade mitt huvud på kudden så kunde jag inte andas. Jag trodde jag skulle dö. Det slutade med halvsatt i sängen när jag skulle sova. Tröttheten och energin försvann sakta men säkert. Det slutade med att jag fick stödja mig på en cykel när jag skulle ut och gå. Jag förstod inte vad det var som var på gång men läkaren sa att jag hade gått in i väggen. Jag fattade ingenting. Vad då gått in i väggen?

Jag jobbade på och livet fortsatte. Jag träffade en man och trodde att allt var bra. Det som hände med denna man är en annan historia men det var här som jag dalade ännu djupare ner i det tysta. Så småningom fick jag veta att det var depression jag hade. Jag visste knappt vad det var då men jag fick veta och gissa om jag skämdes. Jag tänkte att nu kommer folk tro att jag är lat som inte orkar göra någonting, men det är ju inte lathet det handlar om utan det är något helt annat.

Jag kan känna mig nedstämd även i dag. Det går i perioder och än så länge är jag bättre på att hantera det som händer. Jag skäms inte idag och säga att jag går ner i en depression. Det är inte alltid jag kan förklara varför men jag skäms inte i alla fall. Det är inget som jag själv kan rå på. Jag känner igen "symtomen" så jag försöker göra allt för att inte hamna där i det svarta hålet innan jag gör det och jag tror att det kan vara på grund av det som gör att jag inte hamnar så långt ner. Men det är ändå tillräckligt ibland för att jag ska tappa orken och energin. Men viljan att vilja må bra finns kvar.

Oj. Detta blev ett inlägg som inte var tänkt att komma till egentligen. Men så är det när man låter tankarna flöda. Ha en fin kväll. Vi hörs i morgon.

Intressant?