måndag 5 november 2012

Det finns ett slut

Det är så svårt ibland att skriva vad man tycker och tänker och framför allt känner. För alltid ska man trampa någon på tårna. Man kan inte skriva någonting för då är det alltid någon annan som blir utpekad. Ibland var livet så mycket enklare när jag var ensam och bodde i Skåne. Det finns de gånger som jag saknar den tiden.

Jag bodde där i en lägenhet. Det är en stor skillnad mot ett hus men den lägenheten var i alla fall min. Jag hade en hyresvärd så klart men lägenheten stod ändå i mitt namn.

Nu bor jag i ett hus där hyresvärden inte gillar mig. Hur roligt är det att bo i en sådant hus? Jag är mer fången i detta hus än vad jag var i min lägenhet i Eslöv. Men det är kanske det som är meningen att jag ska känna?

Jag känner att jag har kommit fram vid bro fästet. Det är dags att välja känns det som. Antingen så står jag kvar eller så hoppar jag. Frågan är vad som finns där nere bara. Som det känns just nu så kan det i alla fall inte vara sämre än vad det är just nu.

Ibland måste man göra saker och ting för att man ska må bra. Sen om jag går och andra kommer att bli överlyckliga för det...ja då får det ju vara så. Då har jag ju förgyllt deras dag i alla fall. Det kan ju vara skönt att göra dom den tjänsten.

Jag är trött på att försöka vara alla andra till lags. Jag har oxå ett liv och framför allt känslor. Det är inte bara jag som ska tänka på alla andra. När jag ställer upp för andra så brukar jag inte kräva att de ska göra detsamma för mig men i vissa fall så finns ju önskan där naturligtvis.

Jag har åsikter och jag tycker inte alltid som alla andra. Jag tänker inte hålla med alla andra bara för att de tycker annorlunda. Jag är vuxen nog att kunna stå för det jag tycker, tänker och känner. Men det är inte meningen att jag ska få skit för att jag gör det.

Det finns en bägare som snart är full och det är på gränsen att den rinner över. Jag är trött på att bara vara den som är boven i dramat. Det är inte bara jag som är djävulen som rör om i paradiset. Men ändå så är det jag som ska få betala för det.

Jag vill att mina barn ska bli älskade för de dom är till exempel. Jag vill inte att de ska missa saker och ting bara för att jag finns där. Jag måste gå emot mina egna principer bara för att mina barn inte ska bli ledsna för då är det jag som är boven. Nu är jag det ändå. Jag fattar inte varför det alltid måste vara så.

Jag är fruktansvärt trött på det.

Jag står vid brons fäste som sagt och nu får jag försöka ta reda på vilket håll jag ska ta. Ett steg tillbaka eller ett steg fram. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött på allt som händer och sker runtomkring mig.

Slutar detta inlägg med att säga att jag älskar mina barn över allt annat och jag vill inte att de ska komma i kläm. De ska inte få lida för vad vuxna människor gör. Jag tänker inte stå och se på när de får ta smällarna!!!

Intressant?

2 kommentarer:

  1. Mitt råd till dig är att du måste lyssna till ditt inre, lita på din intuition. Gå den väg känslan leder dig, kanske inte den enklaste vägen men ändå den bästa.
    Skickar massor av styrka och ljus till dig!!

    KRAM/ Balebo Housewife

    SvaraRadera
  2. Ibland är livet inte lätt. Man måste inte vara alla till lags men det är lätt att tro det ibland. Säg ifrån. Kram

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...