Att vara mobbad

Satt och tittade på TV när nyheterna berättade om Matilda från Västervik. Hon blev mobbad som barn och fick sin högstadie och gymnasietid förstörd. När jag satt och tittade och lyssnade på hennes berättelse så gick tankarna tillbaka till min egen tid då jag gick i skolan.

Jag är ingen person som ältar, men visst kan jag fundera på saker och ting och undra varför det blev som det blev. Under min ungdom så trodde jag att det var mig det var fel på. Varför skulle annars en hel klass gå emot mig? Varför ville ingen vara med mig?

Jag hade en bra tid i skolan de två första åren. Sen flyttade vi och helvetet började. Jag gick i tredje klass när det hela började. Vad jag hade gjort vet jag inte men jag blev mobbad. Det var en del ord som jag aldrig förr hade hört som jag nu för första gången fick höra. Vad det var för ord visste jag inte då men när jag fick veta det så skämdes jag.

Var det så folk såg på mig? Såg jag verkligen ut som en hora? Hur såg en hora ut? Jo som jag tydligen. Ja jag skämdes. Det resulterade i att jag hatade mitt utseende. Jag var ful och skitig sa dom. Jag trodde på dom. Mitt lilla jag försvann mer och mer.

Jag var rädd för mina klasskamrater. VI var en klass på 18 personer och speciellt en kille kommer jag ihåg. Var gång jag hör hans namn så går mina tankar tillbaka till honom. Förmodligen var han klassens överhuvud för alla gjorde det han sa att de skulle göra. Att slå på mig var något av deras underhållning på rasterna.

Var fanns alla lärare på den tiden? Undgick allt som hände verkligen dom? Såg de ingenting? Vad gjorde dom på skolan egentligen? För man såg aldrig till dom förutom  när det var lektion.

En gång när vi hade haft gymnastik och det var dags för att duscha. Då var klasskamraterna mycket snälla. De gav mig mina kläder, fast inne i duschen. Det var inget roligt att ta på sig våta kläder för att kunna gå hem.

Jag var inte ensam inne i duschrummet. En annan klasskamrat var oxå där inne och duschade. Hon gjorde inget för att hjälpa mig när jag fick in mina kläder i duschen. Ingen vågar ingripa. Jag blev så rädd där jag stod i duschen. Naken och ful. Jag var så rädd att jag faktiskt kissade på mig där i duschen.

Första gången jag vågar erkänna det! Men jag var bara ett rädd litet barn. Den andra tjejen som oxå duschade sa högt och tydligt så de andra hörde: Men du kissar Elisabeth. Jag ville sjunka genom golvet. Jag ville dö just där och då. Jag ville inte finnas i denna mörka värld som jag hade hamnat i.

Jag blev mobbad från det jag gick i tredje klass tills jag gick ut gymnasiet. Under denna tid lärde jag mig att försöka vara stark. Inte bry sig om vad andra sa och gjorde. intala mig själv att jag vet själv vad jag var för en. De kunde slänga glåpord, trakassera mig, sprida lögner och allt vad de nu gjorde, men mitt inre jag skulle de inte få nå.

Jag lyckades till en viss del men jag fick många ärr i min själ. Det förstod jag inte förrän långt senare. Under den tiden jag mobbades i skolan så fick jag slåss för mitt jag på ett annat håll. Det var inte lätt att vara Elisabeth på den tiden. Men hur mycket jag än har lidit under mina år så har jag bestämt mig för att det ska inte få förgöra min framtid. Jag har bara ett liv och jag tänker försöka bestämma över hur mitt liv ska få se ut framöver.

Idag som vuxen kan jag ibland hata mitt utseende och framför allt min kropp. Mitt självförtroende kan ibland vara i botten men jag har lärt mig att kravla i smutsen. Det finns tillfällen där jag faktiskt gillar mig själv. Tycker att jag är värd något jag med. Jag är en människa, en individ med känslor. Precis som alla andra. Det är en övertalningsteknik jag har. Oftast så fungerar den, men ibland så fastnar jag där. Då lägger jag mig under täcket och tycker synd om mig själv en stund.

Nej jag tycker inte synd om mig själv, men jag brukar säga det. Jag försöker låta min kropp ta sig den tid den behöver för att orka hålla mig uppe.

Det som jag just nu har skrivit om är en droppe i havet mot vad jag fick uppleva under min skoltid. I hela 9 år stod jag ut. Men det var knappt.

Men i det stora hela så är jag lycklig idag. Kan jag vara annat egentligen? Jag har 7 underbara barn som jag gör allt för. De får inte allting gratis utan jag hjälper dom att hjälpa sig själv. Det är en hård värld där ute och det gäller att överleva. Sen har jag min sambo med.

Några av mina barn har inte alltid haft det lätt. Ena barnet blev mobbad i skolan i 6 år. Jag var på skolan nästan varje dag. För att stötta honom. Nu har han det bra och har vänner. Skönt. Nu har jag en liten son där några av kamraterna på skolan är taskiga mot honom. De kastar sand. Drar honom i håret och säger dumma saker till honom.

Dessa barn är alltså från sex år och upp till 8 år. Det är skrämmande faktiskt. De är ju bara små barn. Ska de inte ha roligt när de är på skolgården? Eller det är kanske det dom har? De som mobbar min son menar jag. Jag har pratat med läraren i skolan och jag kommer inte acceptera att min lille son som inte ens har börjat ettan ska bli mobbad!

Lär mer om ämnet mobbad i nt - barometern

Intressant?