Viaplay är inte bra alltid. Jag satt och hade det allmänt tråkigt. Sonen åkte iväg till en kompis och de mindre barnen satt och tittade på tecknat. Stora dottern spelade spel och sambon spelade musik. Själv satt jag där mitt emellan alltid och visste inte vad jag skulle göra. Så jag gick in i sovrummet och lade mig i sängen och satte igång en thriller på Viaplay.
Den hette The Caller och handlade om en kvinna (Mary) som flyttar in i en ny lägenhet. Hennes telefon börjar ringa och en kvinna frågar efter en man. Denna kvinna slutar aldrig att ringa och efter ett tag så börjar saker och ting hända. Det hela går tillbaka i tiden och de människor som korsar Marys liv har dött tidigare. Närmare bestämt 1979.
Hur allt hänger ihop förstår jag inte faktiskt och det är väl det som stör mig just nu. Mary träffar en man som tar henne till sina föräldrars fik. De pratar och har roligt. Sedan visar det sig att deras son försvann under mystiska omständigheter 1979 och har inte sett pojken sedan dess. Ändå så fikade Mary med familjen dagarna tidigare.
Det är inte lönt att fundera för jag får inga svar på dom iaf.
Just nu sitter jag i köket och skriver. Har ätit lite ostsmörgåsar. Inte så bra kanske men det var gott. Jag känner mig lite låg i kväll. Om det beror på filmen eller om det beror på annat vet jag inte. Tycker att det känns allmänt tråkigt. Det är nu man ska sluta och fundera över saker för gör man det nu så sjunker man. Det vill jag inte.
Jag vägde mig för någon vecka sedan. Då visade vågen att jag hade gått ner 3,5 kg. Det var bra tyckte jag. Det där med vikten struntar jag i egentligen. Jag bryr mig inte om jag väger 50, 60 ,70 eller 80 kg. Bara jag får vara frisk och må bra. Det som jag vill bli av med är magen.
Sambon brukar säga att jag har ändå burit på 7 barn och det under en kort tid. Det sätter sina spår. Sedan är jag diabetiker och fick hjälp långt in i sjukdomen. Det sätter sina spår det med.
För 20 år sedan var jag supersmal. Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp ett hekto. Jag hade ingen mage och jag hade inget extra som hängde så att säga. Men jag mådde inte bra. Jag fick höra gliringar varje dag om att jag var som ett skelett. Ett skrangel som jag även kallades för.
Jag var någon som hela Eslöv (staden där jag bodde i Skåne) kunde höra när jag gick för att det skramlade så mycket när jag gick. Folk trodde nog att jag ville vara så smal. Jag åt och jag åt och jag åt, men jag gick inte upp. Jag blev med barn och det syntes knappt på mig att jag var gravid.
Jag började inte gå upp i vikt förrän efter tvillingarnas födelse men det som gjorde att jag blev kraftigt byggd var graviditeterna med mina två minste. Jag var diabetiker när jag väntade dom.
Idag lever jag med 20 kg övervikt men ska jag jämföra mot när jag var smal så mår jag så mycket bättre idag. Vikten har inte alltid med måendet att göra utan det är hur man ser på sig själv.
Nu ska jag sluta och tjata och gå och lägga mig i stället. Innan jag går in i grubbleriernas värld.
God natt och sov gott!
Intressant?
Den hette The Caller och handlade om en kvinna (Mary) som flyttar in i en ny lägenhet. Hennes telefon börjar ringa och en kvinna frågar efter en man. Denna kvinna slutar aldrig att ringa och efter ett tag så börjar saker och ting hända. Det hela går tillbaka i tiden och de människor som korsar Marys liv har dött tidigare. Närmare bestämt 1979.
Hur allt hänger ihop förstår jag inte faktiskt och det är väl det som stör mig just nu. Mary träffar en man som tar henne till sina föräldrars fik. De pratar och har roligt. Sedan visar det sig att deras son försvann under mystiska omständigheter 1979 och har inte sett pojken sedan dess. Ändå så fikade Mary med familjen dagarna tidigare.
Det är inte lönt att fundera för jag får inga svar på dom iaf.
Just nu sitter jag i köket och skriver. Har ätit lite ostsmörgåsar. Inte så bra kanske men det var gott. Jag känner mig lite låg i kväll. Om det beror på filmen eller om det beror på annat vet jag inte. Tycker att det känns allmänt tråkigt. Det är nu man ska sluta och fundera över saker för gör man det nu så sjunker man. Det vill jag inte.
Jag vägde mig för någon vecka sedan. Då visade vågen att jag hade gått ner 3,5 kg. Det var bra tyckte jag. Det där med vikten struntar jag i egentligen. Jag bryr mig inte om jag väger 50, 60 ,70 eller 80 kg. Bara jag får vara frisk och må bra. Det som jag vill bli av med är magen.
Sambon brukar säga att jag har ändå burit på 7 barn och det under en kort tid. Det sätter sina spår. Sedan är jag diabetiker och fick hjälp långt in i sjukdomen. Det sätter sina spår det med.
För 20 år sedan var jag supersmal. Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp ett hekto. Jag hade ingen mage och jag hade inget extra som hängde så att säga. Men jag mådde inte bra. Jag fick höra gliringar varje dag om att jag var som ett skelett. Ett skrangel som jag även kallades för.
Jag var någon som hela Eslöv (staden där jag bodde i Skåne) kunde höra när jag gick för att det skramlade så mycket när jag gick. Folk trodde nog att jag ville vara så smal. Jag åt och jag åt och jag åt, men jag gick inte upp. Jag blev med barn och det syntes knappt på mig att jag var gravid.
Jag började inte gå upp i vikt förrän efter tvillingarnas födelse men det som gjorde att jag blev kraftigt byggd var graviditeterna med mina två minste. Jag var diabetiker när jag väntade dom.
Idag lever jag med 20 kg övervikt men ska jag jämföra mot när jag var smal så mår jag så mycket bättre idag. Vikten har inte alltid med måendet att göra utan det är hur man ser på sig själv.
Nu ska jag sluta och tjata och gå och lägga mig i stället. Innan jag går in i grubbleriernas värld.
God natt och sov gott!
Intressant?
Det viktigaste är att man mår bra. Trevlig helg önskar jag er. Kram
SvaraRadera