Tankar och funderingar

Dagarna springer iväg. Idag för två år sedan vid denna tiden ( kl 19:32 )  så satt jag på biografen med mina tvillingar och tittade på Harry Potters sista film. Det var ingen film som jag egentligen ville se men Benjamin och Beatrice ville så gärna se den.

Det var en fin dag. Varmt och skönt och vi var ute så mycket som möjligt under dagen. Vi gick upp till pappa och vi satt ute på den stora altanen. Medan barnen lekte i gräset så satt jag och pappa och pratade. Han hade börjat med att få morfin denna dag. Han började känna av sin cancer.

Egentligen kände han av den tidigare för han sa ibland att han hade så ont i sin rygg men jag som han trodde att det var rullstolen. Det var inte rullstolen utan det var cancer som satt sig i hans tarm som sedan gick vidare till hans lungor och lymfkörtlar.

Medan vi satt där ute så pratade jag och pappa om livet. Han sa att han visste att han hade cancer men att han inte kände av det. Kanske trodde pappa fortfarande att det var rullstolen eller så ville han inte visa mig hur ont han egentligen hade. Han sa att han hoppades få leva i flera år till och jag sa att det får vi verkligen hoppas på. Vem kunde veta att timmarna senare att han skulle ligga i en djup medvetslöshet och kämpa sig igenom det liv som sakta men säkert rann ur honom?

Vi pratade om det som var förr i världen. På den tiden då pappa var barn och hur hans uppväxt var. Jag har hört så många gånger om den gången han hamnade på barnhem och när han väl kom därifrån för att kunna stå på egna ben.

Jag ville veta så mycket som möjligt för pappa var ju min enda länk till dåtiden på min pappas sida. Jag ville veta så mycket om pappa som möjligt. Allt som jag kunde bära med mig in i framtiden ville jag veta.

Vi satt där några timmar och barnen hade det hur mysigt som helst. Pappa älskade att se barnen leka och det var en lyckad kväll för det var fint väder och barnen lekte. Pappa och jag fick en värdefull tid tillsammans som jag uppskattar otroligt mycket.

20 juli 2011 är en dag som jag alltid kommer att minnas. Både med glädje och sorg.

Älskade pappa

Jag tror inte att du förstår hur mycket du är saknad. Under din levnadstid så vet jag att du kände dig som någon inte såg, men du ska veta att du fanns. Inte bara för mig utan för alla som stod dig nära. De du älskade visste det och de som inte kände sig älskade fick stå sitt eget kast. De var inte värda dig och din kärlek.

Det kan låta hårt men det är så jag känner. Det är svårt att kunna älska någon som bara stöter bort en. Du fanns där för alla men det var många som trampade på dig. De trodde att de hade den rätten. Allt var frid och fröjd tyckte dom. I alla fall tills den dagen kom då du faktiskt satte ner foten och sa att nu räcker det! Den dagen var en stor seger för dig för äntligen så förstod du att du var en individ som hade all rätt att finnas till där och då. Äntligen så tillät du ingen att utnyttja dig mer.

Till en viss del hade du ett rent helvete på jorden. I alla fall under den större delen av din uppväxt så jag hoppas verkligen att du mår bra där i ditt himmelrike. Fast du är där så finns du hos mig dagligen. Älskar dig.

Intressant?