Tänk så olika vi människor är. Det visste jag tidigare men det har aldrig varit så påtagligt som det är nu. Det är 3 dagar sedan min pappa blev begraven och flera av mina syskon har återgått till sitt normala liv där glädjen står högt i tak och sarkasm skjuter i höjden, medan jag går här och känner mig totalt tom och har svårt för att glädja mig över något.
Mitt liv kommer aldrig att bli densamma igen och fast jag är vuxen så känner jag mig just som ett litet barn. Ett barn som har tappat pengarna till de sista kolorna i affären. Vilken jämförelse tycker kanske en del, men som barn tror man att ens föräldrar ska leva i evighet och då är pengen till de goda kolorna stort. Jag visste att pappa en dag skulle gå bort, men jag trodde att det skulle dröja.
Det gick så fort och fast pappa hade varit sjuk tidigare så trodde jag inte att det skulle gå så fort. Från det att han fick en bekräftad diagnos om cancer så levde han bara 4 dagar efter den bekräftelsen. Pang bom kan man säga att det gick. Skönt för pappa som slapp lida men jag har svårt att förstå att livet bara kan rinna bort så på så kort tid.
Man ska verkligen vara rädd om det man har och vara aktsam och sköta om sina nära och kära för man vet aldrig när en av dom går bort. Det kan hända i en handvändning. Jag ser på pappa på det kort som jag tog den 13 Juli. Han tittar rakt in i kameran och han ler. Han ser så levande ut och man kan känna att han trivs bara av att titta på kortet. Jag kan inte förstå att han inte längre finns här bland oss.
Livets gång. Den är svår att gå på och man vet aldrig vart den slutar.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Mitt liv kommer aldrig att bli densamma igen och fast jag är vuxen så känner jag mig just som ett litet barn. Ett barn som har tappat pengarna till de sista kolorna i affären. Vilken jämförelse tycker kanske en del, men som barn tror man att ens föräldrar ska leva i evighet och då är pengen till de goda kolorna stort. Jag visste att pappa en dag skulle gå bort, men jag trodde att det skulle dröja.
Det gick så fort och fast pappa hade varit sjuk tidigare så trodde jag inte att det skulle gå så fort. Från det att han fick en bekräftad diagnos om cancer så levde han bara 4 dagar efter den bekräftelsen. Pang bom kan man säga att det gick. Skönt för pappa som slapp lida men jag har svårt att förstå att livet bara kan rinna bort så på så kort tid.
Man ska verkligen vara rädd om det man har och vara aktsam och sköta om sina nära och kära för man vet aldrig när en av dom går bort. Det kan hända i en handvändning. Jag ser på pappa på det kort som jag tog den 13 Juli. Han tittar rakt in i kameran och han ler. Han ser så levande ut och man kan känna att han trivs bara av att titta på kortet. Jag kan inte förstå att han inte längre finns här bland oss.
Livets gång. Den är svår att gå på och man vet aldrig vart den slutar.
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Man är nog alltid sina föräldrars barn, åldern spelar nog ingen roll i det fallet. Det är ju någon som har funnits där för en hela ens liv och helt plötsligt är den personen bara borta! Precis som du säger, så är det så otroligt viktigt att man tar hand om de man älskar, när man har möjlighet!
SvaraRaderaMen jag har oerhört svårt att förstå dina syskons reaktioner. Att man kan vara så totalt respektlös och lida fullständig brist på empati!?! Men jag har ju förstått i tidigare inlägg att vissa av dem inte brytt sig nämnvärt om er far.
Jag känner med dig i din oerhörda sorg!
Mängder med kramar!
Nej det är sant. Jag är 39 år och så länge har jag ju stått min pappa nära. Fast han inte är bland oss så står han mig nära.
SvaraRaderaJag har oxå svårt att förstå deras reaktioner. Kommer förmodligen aldrig att förstå det. Jag är glad över att jag har gjort vad jag har kunnat så jag slipper ha det dåliga samvetet som vissa av dom borde ha.
Kramar tillbaka.