lördag 20 augusti 2011

Livet i en såpbubbla


Att ha barn med speciella behov är ibland mycket krävande. Man vet inte vad man ska göra för att det ska bli det rätta och man vet inte vad som alltid är bäst för alla parter. Men ibland vet man och man måste vara ärlig med sig själv för det är inte bara en själv det handlar om alltid. När andra är inblandade då är det bästa att man faktiskt är ärlig mot sig själv och ser sanningen i vitögat och speciellt för barnens skull är det viktigt att man gör det bästa för alla parter.

Jag har 7 barn och med allt som har hänt runtomkring oss den senaste tiden samt att man har en dåtid som man måste bearbeta då finns det inte plats till något mer än det man redan har. Jag har alltid sagt vad jag tycker och känner fast det har låtit som brist på mammarollen  för andra människor. Speciellt från vissa i min syskonskara och några andra avlägsna släktingar på min mammas sida. Jag vill se det som en styrka då jag faktiskt erkänner, inte bara för mig själv utan för andra att jag fixar inte detta just nu. Vilket faktiskt är mänskligt.

Förr kämpade jag som bara den fast jag visste att det inte skulle räcka hela vägen. Jag ville inte misslyckas, men det tog tid innan jag förstod att man misslyckas inte för att begära hjälp. Precis tvärtom. Man inser att man inte klarar av det och man begär hjälp och då har man faktiskt gjort allt som mamma för sina barn.

Jag har mycket i min ryggsäck som behöver tömmas och jag har en stor förlust bakom mig när jag förlorade min pappa. För att jag inte ska sjunka helt så har jag bestämt mig för att få hjälp till mina barn. Den hjälp som jag själv inte kan ge dom just för tillfället. Man är inte mer än människa och en människa kan inte bära allt på sina axlar.

Under dagarna som går så försöker man vara stark. Speciellt för barnens skull. Jag måste ju finnas till för dom. De sörjer fortfarande efter sin älskade morfar. Man känner ibland gråten som sitter i halsen och man känner tårarna brinna under ögonlocken. Man försöker skaka av sig känslorna man känner för stunden för jag måste fungera i vardagen. Mat ska lagas och det ska stödas. Barnen ska skötas om och jag måste vara uppe på fötterna för att allt ska fungera. Visst gråter jag, men jag går gärna undan. Jag vill inte att barnen ska se mig ledsen för det gör dom ledsna. När de gråter och lednsa då gråter vi tillsammans.

På kvällen när det är dags att sova så ligger jag och stirrar rakt in i väggen. Vänder och vrider på mig och försöker skapa lite lugn och ro. Tårarna bränner under ögonlocket och jag låter de komma. Jag känner mig ensam och väldigt liten och tomheten jag känner inom mig går inte att beskriva. Jag har hela min familj runt mig men jag har aldrig känt mig så ensam ändå. Det saknas en person i mitt liv och den platsen går inte att ersätta med något eller någon annan.¨

Varje kväll somnar jag med tårarna som rinner på mina kinder och de tårarna speglar inte bara sorgen efter min pappa utan av allt som min ryggsäck rymmer. Sorgen och saknaden efter pappa är ändå trots allt den största delen av allt som min ryggsäck rymmer och det säger egentligen inte så lite om den sorgen.

Jag är glad för dessa 3 år som jag och mina barn fick med pappa här på ön innan han somnade in. De åren förgyllde inte bara våra liv utan även pappas. Han levde upp här och han trivdes verkligen här.

Livet är ett svårt ord att skriva om egentligen för det ordet med fem ynka bokstäver är ett av de största orden som finns.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare

1 kommentar:

  1. Caisa-Britt Ericsson20 augusti 2011 22:15

    God Afton, min kära vän.... nu har vi följt varandra en lång tid, kan vi nog milt säga... och jag har hela tiden känt, så stark du är!Det är vi ju ofta, vi kvinnor, eller måste i det längste försöka ORKA att vara starka... När jag nu läser din kära blogg, så är du egentligen mycket stark ännu, trots din stora sorg och inre tomhet... fastän du har så många omkring dig... Du är så oerhört stark, som erkänner, att du önskar och är i akut behov av hjälp med barnen!!! Jag blir så glad för din och din familjs skull, för detta är säkert räddningen.... annars hade det kanske rätt så snart blivit ett rent kaos... och då hade du INTE själv orkat be om hjälp.... jag tror eller vet med mig, att jag har rätt. Hoppas du får den välbehövliga hjälpen helst per omgående....innesluter dig och hela familjen i mina tankar... kanske känns det ändå som en liten, liten tröst.... kramar i sena aftontimman/Caisa-Britt

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...