fredag 16 september 2011

En låtsashund som hette Fido

När jag kom upp i fjärde klass så kom vi upp till en annan skola. Inte så långt från den skola jag redan gick på. Kanske skulle det bli bättre där? Den skolan vi gick på hade enbart klassrum och ett lärarrum. När vi skulle äta lunch så fick vi gå till den stora skolan så alltid mötte man någon ur den andra halvan i klassen. Men det blev ändå bättre.

Jag hade ingen att vara med utan jag gick själv på rasterna. Jag var rätt så blyg och höll för det mesta tiden tyst. Även på lektionerna Jag vågade inte öppna munnen för att svara för jag ville inte höra resten av klassens kommentarer eller skratt. Det blev oftast att jag sa att jag inte visste. Jag var mycket osäker av mig och jag var så rädd att jag skulle svara fel.

Jag kommer ihåg en lektion då¨jag fick en fråga. Min klasskamrat som satt bredvid mig viskade svaret till mig men jag vågade inte först svara det han sa. Jag tänkte att han ljuger för att sätta dit mig. Läraren frågar igen och jag sa det svar som klasskamraten sa till mig och det var rätt. Jag vet att det var fel att fuska så men jag kände ändå något då han sa som det var och inte lurade mig. Vad jag kände vet jag inte. Kanske ett hopp om att bli sedd.

Jag gick ensam på rasterna för ingen ville vara med mig. Det fanns flera flickor i klassen och oftast så gick de två och två. Jag minns de flesta men speciellt två av dom minns jag. De gick alltid på rasterna. Jag var så glad var gång en av dom var sjuk. Speciellt den ena för var hon sjuk så hade jag en kompis att vara med. Då gick hon med mig och jag fick känna mig delaktig i lekarna. Men var hon sjuk och den andra frisk så fick jag gå ensam för jag dög inte till henne.

Då förstod jag inte att den som var mest elak egentligen var ju den som var med mig när inte hennes kompsi var där. Den andra gjorde sig inte till när hennes kompis var sjuk.

Jag hade en låtsashund som hette Fido. Jag vet faktiskt inte om det var en hona eller hane men den hette Fido. Den följde mig vart jag än gick och den svek mig aldrig. Då var det naturligt för mig att ha Fido vid min sida och hunden dök alltid upp när jag kände mig som ensammast. Nu i efterhand så var det rätt så tragiskt egentligen. Ingen ska behöva ha en låtsasvän eller hund som det var i detta fallet. Men den hunden var den enda som inte svek mig.

Det var ju så att jag vågade inte lita på någon oavsett vem det var. Vad visste jag om de stod och skrattade bakom min rygg sedan jag gått? Vad vet jag om de bara utnyttjade mig när de inte hade någon annan vid sin sida? Sen den hemlighet jag bar på kunde jag inte dela med någon heller så samtidigt så slapp jag tänka på att dela mina tankar med någon.

Jag skulle gärna vilja veta varför ingen såg mig. Jag var ju närvarande och verklig men blev behandlad som luft. Ja inte alltid för några tyckte om att göra livet surt för mig så om jag råkade komma emellan deras ben så fick jag ju känna att jag fanns iaf. Det gjorde rätt ont att hamna i asfalten efter att blivit fälld.

Jag sa inte så mycket till någon men jag tycker ju att någon vuxen borde ha märkt något eller sett något. Men ingen gjorde någonting. Det var verkligen en hemsk tid.

Fortsättning följer

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare

2 kommentarer:

  1. var rätt blyg av mig också när jag var yngre.
    Mitt knep blev att satanijävlar stålsätta mig för att våga ta ett steg framåt, för det måste man om man ska in i gemenskapsringen.
    väl där sa jag vad jag tyckte och sket faktiskt i vad dom sa.
    Tror barn är väldigt sensitiva och känner svaghet/styrka osv direkt.
    Och sedan blir det en herren på täppan kamp.
    Men tar man steget in, och verkligen visar att man står för det man tänker och tycker så kommer man långt.
    Man får ta några törnar på vägen.
    Kruxet är väl att man måste våga/orka ta första steget.
    Detta gäller faktiskt än idag för mig i vuxen ålder.
    Jag vet att stå för sina åsikter och att skita i vad andra tycker om det, funkar. Har haft många samtal med mina små hemma om bla detta, och dom har blivit riktigt starka personligheter. :)
    Nu är ju jag ingen psykolog men det funkade för mig.

    SvaraRadera
  2. Ju äldre jag blev så stod jag fast vit mitt eget tycke och gav inte efter och blev någon som jag inte ville vara bara för att passa in. Det var tufft men väl värt det

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...