Sörjande barn

Min femåring har det jättejobbigt ibland med saknaden av sin morfar. Han trivs på dagis och tycker det är jätteroligt där men i morse sa han att han ville vara hemma. Jag frågade varför och då svarade han med att han kanske skulle sakna morfar på vägen. Jag frågade om han inte tyckte det var roligt på dagis men det tyckte han och jag sa att jag förstår att han saknar sin morfar.¨

Han och de övriga barnen var så vana att hälsa på morfar efter dagiset eller skolans slut och ni går vi direkt hem i stället och då får Hampus en klump i magen och mår dåligt. Idag är han och lillebror hemma och ska mysa med mig. Det är inte lätt för de små och hantera sin sorg men vi försöker prata så mycket som möjligt och vi pratar med morfar som om han vore med oss i vardagen. Det är han ju fast inte kroppsligt men i våra hjärtan för alltid.

Nu har dom ändrat i Blogger och jag tillhör den skaran att jag vill ha det som jag är van vid. Jag är lite allergisk mot allt nytt. De har förnyat gränssnittet och förstår inte varför det skulle vara nödvändigt.

Så här såg det ut innan det nya kom.

Så här ser det ut med det nya

Ja det tar ju mindre plats med det nya. Man är en vanemänniska. Jag kommer väl att vänja mig vid det nya med så småningom. Jag har kanske inget större val om jag ska blogga med Blogger.

Man har läst om olika historier där en människa har varit tvungen att välja om de ska stå kvar eller börja skära i kroppen för att till exempel komma loss om de har fastnat. Det låter orimligt för mig att göra det men hamnar man i den situationen så gör man säkert det man måste. Läs om denna modige man som vågade skära av sig sina tår då han fastnade med dom under en tung maskin. Jag ryser bara jag tänker på det, men det bevisar att man gör det man måste göra oavsett vad det är (förmodligen)

Nu ska jag mysa med mina småpojkar. Ha en fin dag alla.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare