Jag storstädade vardagsrummet igår och gjorde fint på vårt runda bord där jag har foto på pappa samt på Fredriks bror. Det blev fint tyckte jag.
Jag brukar ha ett ljus tänt där om dagarna. Jag har haft foton på några av mina släktingar som gått bort men jag behöver nya foton. Ska skriva ut andra som jag kan sätta in i ramarna.
Advenstljusstakarna är på plats och jag har bytt gardinerna i kök, vardagsrum och hall. Men så mycket pynt tror jag inte att det blir i år. Några tomtar här och där men inte som jag brukar ha det. Det blir julstämning ändå med de stora tomtarna framme och juldukar på bordet.
Jag läste i aftonbladet om Gary Speed som begick självmord. Dygnet innan hade Stan Collymoore berättat om sin depression och hur han kände sig. Gud vad träffad man kände sig. Jag har själv varit djupt deprimerad och kan än idag sjunka långt ner i mörkret. Självmordstankar har jag haft under depressionen och just så som han beskriver det i artikeln kände jag det.
Det är inte klokt vad en depression kan få en att känna. Man blir inne stängd i sig själv och man vet att man borde bryta mönstret som kommer men det går inte. Man blir helt handlingsförlamad och bara ligger där fast man vet att det bara är att gå upp, men kroppen lyder inte.
Det är viktigt att en människa med djup depression får hjälp för det kan gå så långt att den sjuka tar självmord för den ser ingen annan väg till att komma ifrån det helvete som den lever i.
Läs mer om det här
Själv går jag på samtal två gånger i månaden och har gjort det nu i 10 år. Det är inte klokt. I 10 år har jag gått och pratat av mig för att inte sjunka ner i skiten. Visst gör jag det ändå men inte så långt ner som jag har gjort tidigare. Jag gjorde ett långt uppehåll från förra året i december till juni i år.
När utredningen på pappa började i juni månad så förstod jag att pappa hade cancer. När röntgenplåtarna visade förändringar på lungan så visste vi vad det var och då kontaktade jag min psykolog igen. Sen gick pappa bort 4 dagar efter läkarens bekräftelse och då var jag nere i depression men jag gick på sparlåga och fixade det mesta kring pappas begravning. När den väl var över så kom man sakta men säkert tillbaka i verkligheten.
Jag tar en dag i taget. Vissa dagar mår jag bra och är glad, men glädjen håller aldrig i sig hela dagen utan när det går mot kväll så börjar tomheten ge sig till känna. Man känner saknad och man vill bara gå tillbaka i tiden. När det är dags att lägga sig kommer alla tankar. Alla bilder som har fastnat på näthinnan. Främst är det bilderna på pappa under den tiden jag satt och vakade över honom. Den bild som sitter fast mest är dödsögonblicket. Stunden då pappa öppnar ögonen och tittar rakt på mig. Stunden då jag tar pappa i min famn och låter honom dö i mina armar.
Ibland så kan jag prata om pappa. Om fina minnen som jag delar med barnen. Ibland så kommer tårarna bara någon nämner honom. Snart kommer pappas födelsedag och han skulle blivit 77 år. Det är ingen ålder. Han önskade sig en mobil telefon vilket vi hade tänkt att köpa till honom. Jag visste att han inte skulle använda den så mycket men han skulle få det han önskade sig.
Tänk så fort allting kan gå. Ena dagen satt pappa uppe och mådde hur bra som helst i sitt sjuka tillstånd. Några timmar senare så hände något. Han blev virrig och de kunde inte nå honom. Han somnade och vaknade inte när de kallade på honom. Han fick feber och började rossla. De ringde mig och jag satt hos honom och han vaknade inte alls under hela lördagen. Men på söndagen gjorde han det.
Jag undrar om pappa själv visste vad som skulle hända. Tänkte han något under tiden han låg och var vaken och inte kunde röra sig eller prata? Han blinkade med ögonen och han tryckte min hand men det var allt. Han var oxå inne stängd i sig själv.
Oj. Vilket inlägg det blev. Det var inte meningen att det skulle bli så långt men jag bara skrev. Nu ska jag ta hand om småpojkar som är hemma. De är smått hostoga så jag har dom hemma idag med. Ha en fin dag.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, depression, död, liv, sjukdom, cancer
Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Jag brukar ha ett ljus tänt där om dagarna. Jag har haft foton på några av mina släktingar som gått bort men jag behöver nya foton. Ska skriva ut andra som jag kan sätta in i ramarna.
Advenstljusstakarna är på plats och jag har bytt gardinerna i kök, vardagsrum och hall. Men så mycket pynt tror jag inte att det blir i år. Några tomtar här och där men inte som jag brukar ha det. Det blir julstämning ändå med de stora tomtarna framme och juldukar på bordet.
Jag läste i aftonbladet om Gary Speed som begick självmord. Dygnet innan hade Stan Collymoore berättat om sin depression och hur han kände sig. Gud vad träffad man kände sig. Jag har själv varit djupt deprimerad och kan än idag sjunka långt ner i mörkret. Självmordstankar har jag haft under depressionen och just så som han beskriver det i artikeln kände jag det.
Det är inte klokt vad en depression kan få en att känna. Man blir inne stängd i sig själv och man vet att man borde bryta mönstret som kommer men det går inte. Man blir helt handlingsförlamad och bara ligger där fast man vet att det bara är att gå upp, men kroppen lyder inte.
Det är viktigt att en människa med djup depression får hjälp för det kan gå så långt att den sjuka tar självmord för den ser ingen annan väg till att komma ifrån det helvete som den lever i.
Läs mer om det här
Själv går jag på samtal två gånger i månaden och har gjort det nu i 10 år. Det är inte klokt. I 10 år har jag gått och pratat av mig för att inte sjunka ner i skiten. Visst gör jag det ändå men inte så långt ner som jag har gjort tidigare. Jag gjorde ett långt uppehåll från förra året i december till juni i år.
När utredningen på pappa började i juni månad så förstod jag att pappa hade cancer. När röntgenplåtarna visade förändringar på lungan så visste vi vad det var och då kontaktade jag min psykolog igen. Sen gick pappa bort 4 dagar efter läkarens bekräftelse och då var jag nere i depression men jag gick på sparlåga och fixade det mesta kring pappas begravning. När den väl var över så kom man sakta men säkert tillbaka i verkligheten.
Jag tar en dag i taget. Vissa dagar mår jag bra och är glad, men glädjen håller aldrig i sig hela dagen utan när det går mot kväll så börjar tomheten ge sig till känna. Man känner saknad och man vill bara gå tillbaka i tiden. När det är dags att lägga sig kommer alla tankar. Alla bilder som har fastnat på näthinnan. Främst är det bilderna på pappa under den tiden jag satt och vakade över honom. Den bild som sitter fast mest är dödsögonblicket. Stunden då pappa öppnar ögonen och tittar rakt på mig. Stunden då jag tar pappa i min famn och låter honom dö i mina armar.
Ibland så kan jag prata om pappa. Om fina minnen som jag delar med barnen. Ibland så kommer tårarna bara någon nämner honom. Snart kommer pappas födelsedag och han skulle blivit 77 år. Det är ingen ålder. Han önskade sig en mobil telefon vilket vi hade tänkt att köpa till honom. Jag visste att han inte skulle använda den så mycket men han skulle få det han önskade sig.
Tänk så fort allting kan gå. Ena dagen satt pappa uppe och mådde hur bra som helst i sitt sjuka tillstånd. Några timmar senare så hände något. Han blev virrig och de kunde inte nå honom. Han somnade och vaknade inte när de kallade på honom. Han fick feber och började rossla. De ringde mig och jag satt hos honom och han vaknade inte alls under hela lördagen. Men på söndagen gjorde han det.
Jag undrar om pappa själv visste vad som skulle hända. Tänkte han något under tiden han låg och var vaken och inte kunde röra sig eller prata? Han blinkade med ögonen och han tryckte min hand men det var allt. Han var oxå inne stängd i sig själv.
Oj. Vilket inlägg det blev. Det var inte meningen att det skulle bli så långt men jag bara skrev. Nu ska jag ta hand om småpojkar som är hemma. De är smått hostoga så jag har dom hemma idag med. Ha en fin dag.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, depression, död, liv, sjukdom, cancer
Follow @smulan820 Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare
Kramiz påre, du kämpar bra ;)
SvaraRaderaVäldigt fint minnesbord, ett sånt kan man behöva i sorgearbetet.