Bort med dom som förpestar ditt liv

Jag var inne i Kalmar häromdagen. Jag satt i väntrummet på vuxenpsykiatriska kliniken och väntade på en vän. Jag går själv och får hjälp därifrån men har alltid gått här i Borgholm. Valet har blivit att g¨här för att det är närmast men det är inte hela sanningen utan jag går här för att det känns bäst. Att sätta mig på en buss in till Kalmar ensam för att ta mig till min samtalskontakt är för mig väldigt långt borta. Bara tanken på att sitta bland mycket folk och även sedan ta mig dit jag ska gör mig orolig. Hörs korkat, jag vet, men det är för att jag aldrig själv har åkt dit.

När jag var där inne och väntade s¨försökte jag faktiskt undvika att träffa på min samtalskontakt. Det kändes lite konstigt för det var en främmande miljö, men hur jag än gjorde så kom jag inte undan. Hennes dörr var öppen och hon hälsade. Vi pratade lite och jag bestämde mig där och då att jag skulle ta en tid hos henne när min väninna skulle åka in. Då åker jag i alla fall inte själv.

Jag är alltså 41 år gammal och är ibland rädd för att ta mig någonstans där jag inte har varit innan. Jag kan ha varit där med andra men just resan in och att träffa många andra människor skrämmer mig. Jag förstår de barn som inte vågar gå ut bland främmande folk. Jag känner likadant.

Dt spelar ingen roll hur gammal man är. Jag är osäker av mig. Det är bara att erkänna det. En del tycker kanske att jag är löjlig men jag säger att jag bara är mänsklig.n Med min ryggsäck som jag går och bär på så är det kanske inte så konstigt att jag går med dessa rädslor.

Vissa dagar är bra och andra bättre men än idag så finns det dåliga dagar där jag verkligen funderar över livet. Det gör vi alla mer eller mindre men det finns ändå en del i mig som funderar lite mer utöver det vanliga.

Jag har blivit smutskastad i mitt liv och det av de som ska  vara mina närmaste. Jag har blivit utnyttjad och skändad. Inte skändad på min kropp men på min själ. Själen är sargad och märkt men jag försöker få bort mina ärr. Vilket jag egentligen vet att det inte går, men jag försöker leva med dom.

Det tog mig lång tid med att förstå hur jag skulle göra. En dag för 9 år sen slängde jag ut en person, en syster både från min lägenhet och från mitt liv. Jag bestämde  mig för att det var sista gången som denna person förgiftade mig och mitt liv. Jag stängde även dörren för en annan person i mitt liv, en bror. Jag hade förstört göra det så många gånger innan men nu var det dags att låsa och slänga bort nyckeln.

Det var en skön känsla mitt i allt det sorgliga. Jag var mitt uppe i en djup depression och försökte överleva dagen. Att ha ångest, panikångest och och inte veta vad det onda berodde på var inte så enkelt. Jag trodde jag skulle dö var gång jag fick en ångestattack.

Jag och en väninna satt på ett fik i stan. Telefonen ringde och jag svarade. Jag hörde systerns namn och jag fick en panikångestattack. Det räckte alltså med att jag hörde personens namn. Hemskt egentligen, att en människa kan göra så mycket mot en annan som denna människa hade gjort mot mig. Inte bara då utan under hela min ungdom.

Idag är det mesta ett minne blott. Jag går och samtalar än och försöker hålla mig uppe ovanför vattenytan och klarar det bra. Jag har min familj som stödjer mig och framför allt en man som verkligen älskar mig för den jag är. Jag har mina vänner och jag har min samtalskontakt.

Jag mår så mycket bättre idag och det är sällan jag ägnar dessa syskon en tanke. Det händer ibland men då är det bara tråkiga händelser som dyker upp så dom slår jag bort. Det går att göra det idag. Så skönt det är kan jag säga. Jag har kommit långt i livet men jag har en bit kvar. Helt fram kommer jag aldrig men vem gör det?

Jag har bestämt mig för att inte sörja det jag inte fick utan jag ska glädja mig åt det jag har. Livet är för kort för att andra människor ska ha makten att dra ner en i skiten. Det som varit kan jag inte göra något åt, men min framtid kan jag. Den bestämmer jag själv över!

Intressant?