måndag 9 augusti 2010

Psykisk misshandel

Har ni sett filmer där den ena partnern blir psykiskt misshandlad? Det har jag. Förr när jag såg sådana så sa jag ofta

-men det är ju bara att gå? Varför går hon inte förr?
-Hon måste ju vara dum.
-Hon måste ju vilja stanna kvar, för annars hade hon gått.
-Det kan ju inte vara så svårt.

Idag vet jag annorlunda. Idag vet jag att det inte bara är att gå. Det är inte så lätt som man tror när man är åskådare. Att leva i det är helt annorlunda.

Jag har levt i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlad. Många runtomkring mig trodde inte på det jag sa för de kunde inte tro att denna kille gjorde så som jag sa. Han som var så snäll och hjälpsam. Han som var så gullig mot alla han träffade. Ja även mot mig i andras sällskap.

Men ingen visste vad som försiggick i vårt hem. När de väl fick veta så var det några som valde att tro på mig. Andra valde att tro att det var påhittat.

-nej det jag inte tro
-du har inte gjort något som orsakade det?
-han som är så snäll och rar

Ja det var några av de fraser jag fick höra då man sa som det var.

Jag bryr mig egentligen inte om vem de tror på. Men jag vet att ingen kan säga att en människa ljuger om de inte själva har varit med.

Jag kan inte klandra dom som valde att tro att jag levde det liv jag levde frivilligt. Det trodde jag ju om de jag såg på tv med. Det som jag har mest att ta till mig är de människor som känt mig längre än denna kille men valde att tro på honom och inte på mig.


Folk får tro vad de vill och många tycker kanske att det inte var så konstigt för att det verkade ju bra mellan mig o killen fast jag sa tvärt emot.


När folk frågade hur det var så sa man i början hur det var, men då ingen annan såg o hörde det jag gjorde då började man själv att fundera om det verkligen var så som jag uppfattade det. Jag kanske tog det hela fel? tänkte jag.


Sakta men säkert så bryts man ner. Den personlighet man själv hade var snart ett minne blott. Man levde inte i verkligheten utan man tvingades att leva i mannens verklighet. Det var nästan lättast så. Man var en sak i hemmet och man skulle redovisa allt. Precis allt.

Man gjorde det som man trodde var bäst för en själv, men framförallt för barnen. Jag trodde inte barnen tog någon skada då mannen inte var dum mot dom, men mår barnens mamma dåligt så mår ju barnen dåligt. Det vet jag idag och än idag lever jag med det dåliga samvetet för vad jag har utsatt mina barn för. För på sätt o vis så har jag ju gjort det fast jag visste inte om det.

Ibland var det lättast att göra det som förväntades av mig för då kanske jag slapp tvånget, men när an blev av med ett problem så skapades bara nya. Det fanns inget slut.

Jag har lärt mig att allt behöver inte vara som det ser ut på ytan utan jag vet att det finns så mycket mer där under. Ibland räcker det inte med att skrapa på ytan utan ibland får man gräva ordentligt.

Idag lever jag i ett lyckligt förhållande men jag ska inte sticka under stol med att känslan som jag ibland fick med denna man som jag levde tillsammans med då kan dyka upp när som helst.  Man känner sig kluven och osäker. Man kan känna sig oönskad och i vägen men tack o lov så har jag en sambo som är mänsklig och stöttar när man behöver det.

Det var en liten titt i mitt liv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

7 kommentarer:

  1. Wow. Tack för att du delar med dig och för fram så viktiga ord. :-) Kul att hitta hit.

    SvaraRadera
  2. Tack. Du är välkommen tillbaka :-D

    SvaraRadera
  3. Helt sant att det är något annat att leva i det än att vara åskådare! Tror det är bra för de som är i såna förhållanden att läsa bloggar som din och se han/hon inte är den enda som inte blir trodd av omvärlden :)

    SvaraRadera
  4. Man tror ofta att man är ensam. Iaf när man är i det. Tyvärr så finns det många som lever just så. Hoppas de finner en väg ut.

    SvaraRadera
  5. Det är så lätt att blunda för sanningen. Den verklighet som är någon annans blir ens egen. Man måste först lära känna killen innan man flyttar ihop och framför allt skaffar barn. Barnen är värda det ansvaret av de vuxna. De är värda en mamma och en pappa.

    SvaraRadera
  6. Blunda för sanningen? Vems sanning?

    Man kan känna en person i flera år innan man ser den "rätta" sidan av personen.

    Barn har en mamma och en pappa oavsett. Det måste de ju ha. Hur har de annars kommit till?

    SvaraRadera
  7. Du är inte ensam. Tyvärr kanske jag ska tillägga. Känner så väl igen mig i det du skriver, speciellt om omgivningens oförstånd/ovilja att ta till sig det som sker.

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...