söndag 24 juli 2011

Sov gott älskade pappa

Jag är trött. Helt slut men ville ändå skriva ner det jag känner då det är färskt i kroppen. Jag var hos pappa i fredags med barnen och vi hade det jättemysigt. Vi började med att fika med kaffe och jordgubbar. Vi pratade och barnen lekte. Vi gick ut på den stora öppna altanen och satte oss. Medan pappa och jag pratade om livet så sprang barnen och lekte i gräsmattan. pappa tyckte det var så roligt att se barnen leka. Han sa det flera gånger och han var så glad i barnen och mina barn älskade honom över allt annat. Vi satt hos pappa lite över en timme och sedan skulle vi hem och laga mat och pappa skulle äta kvällsmat på avdelningen.

Barnen kramar sin morfar hej då som de brukar göra och han får en kram av mig och jag säger som jag brukar till honom: Är det något så ringer du. Ja säger han och säger hej då. Vi går hem och allt känns så lugnt och skönt för pappa och jag hade väldigt förtroliga samtal om viktiga saker och om saker som gäller livet i allmänhet. Jag och pappa kunde prata om allt. Kvällen kommer och jag går och lägger mig men vaknar av att telefonen ringer 06:34. Det är sköterskan som säger att pappa har blivit sämre. Jag förstår inte vad hon menar med sämre för han var ju bra dagen innan. Jag sticker dit och är där 07:54 och ser min älskade pappa ligga och rossla. Han sover djupt men han känner att jag är där. Jag märker det då han kramar min hand.

Jag vakar över min älskade pappa och förstår att det inte finns någon återvändo och jag har lovat honom att finnas vid hans sida hela vägen. Vi skulle kämpa tillsammans sa vi och det var det vi gjorde. Jag satt och höll pappa i handen i alla timmarna jag satt där vilket blev 32 timmar. Jag baddade honom och vårdade honom. Jag gjorde det som han en gång gjorde med mig som barn.

Han sov tungt hela dagen i går men han rosslade jättemycket. Natten kom och det var ingen större förändring. Jag trodde att det skulle bli långdragetför honom vilket jag inte önskade att det skulle bli för hans skull.Morgonen kom och jag satt där. Det hade inte blivit någon sömn för min del. Pappa vaknade till vid 11:00 och han öppnade sina fina blå ögon. Han tittade på mig och jag frågade om han hade ont. Han tryckte min hand. Det var bara att få in morfin till honom för ont skulle han inte ha. Jag satte igång musiken till honom. Pappa älskade musik och han blev lugn av det. Jag pratade med honom och hälsade så gott från alla mina barn. Jag var noga med att säga namnen så han förstod vem det var. Han blev så glad. Jag hälsade från Fredrik, mamma, Lasse, Diana och Peter med samt våra kusiner Åsa och Marie. Det hade jag lovat. Man såg på honom att han förstod men han kunde inte prata själv.

Jag satt och höll honom i handen och berättade hur mycket älskad han var och jag lovade att följa honom hela vägen. Vi ska kämpa tillsammans sa jag och han tryckte min hand. Han fick upp vätska från lungorna som inte ville hela vägen upp helt och hållet, men det som kom upp tog jag bort med någon sort tuss som man kunde ta i munnen. Jag baddade dom i vichyvatten och tog in dom i munnen på honom och det tyckte han om. Han blev ju torr i munnen så det var skönt att få i sig lite vätska.

Jag lånade personalens dusch för jag var genomsvettig vid ett tillfälle men jag vågade inte vara borta för länge så det blev en snabbdusch. Sprang tillbaka med en turban på huvudet och såg när jag kom tillbaka att pappa fortfarande var vaken. Jag fortsatte att prata med honom och berättade vilken kämpe han var. Timmarna sprang iväg fast tiden var lång samtidigt. Det känns som evigheter sen jag åkte dit lördags morse fast det bara är i går. Hur som helst så skulle personalen vända på honom vilket de gjorde varannan timme. Jag tyckte det var synd för det verkade som att han hade fått ro i sin sömn men för risk för liggsår så måste de ju naturligtvis.

De vände honom och jag kommer in och sätter mig. Jag hade inte sovit på 32 timmar och var jättetrött men jag ville inte lägga mig och vila i den säng de hade tagit in till mig. Jag ville inte missa en enda minut av tiden jag fick med min pappa. Jag märker på pappas andning att något har förändrats. Den är inte så djup och inte så långa andetag heller. Jag tänkte om jag skulle ringa på klockan men tänkte nej. Det går bara åt ett håll och pappa ska ha det så lugnt och skönt som möjligt så jag baddade honom med handduken på hans panna och kinder och höll honom i handen. Hade personalen kommit in så hade de bökat med honom och då hade han inte fått den vila som han behövde. Personalen gör ju bara sitt jobb så inget ont i det men de kunde inte göra något ändå.

Jag satt en stund med pappa så. Sen kommer personalen med kaffe som jag verkligen behövde. Hon lyssnade på pappa och sa att han kände sig så lugn. Hon går och jag sätter mig till ro och tittar på pappa som sover lugnt. Jag tar en klunk av mitt kaffe och ser pappa titta upp mot mig och jag säger: Men är du vaken till honom och baddar av hans panna. Då händer det något. Det kommer ut slem från munnen på honom och jag torkar bort det och det kommer ännu mer. Jag förstår att något inte stämmer och ringer på klockan. Jag ser på pappa hur hans ansiktsfärg ändras till blå och jag tar honom i min famn. Klappar honom över huvudet och pussar honom på kinden flera gånger. Jag förstår vad som händer men jag är chockad. Man tror att man är för beredd men det är man aldrig. Då när han andades lugnare och jag förstod var det var på väg så tänkte jag att denna stunden ska jag ha med min pappa. Min värld rasade samman när pappa somnade in för gott i min famn idag.

Jag trodde inte att en människa kunde ha så många tårar att fälla. Jag kan nog mäta mig med Kalmar Sund. Jag åkte hem efteråt och lugnade ner mig lite. Åkte sedan tillbaka och tog farväl av honom. De hade tvättat honom och han var så fin. Han var jättefin, min goa älskade pappa.

Älskade pappa

Du kommer att vara saknad av många och det är fruktansvärt tomt efter dig. Ingen annan människa kan fylla det tomrummet. Jag kallade dig ofta för mannen och du sa en gång till mig att du var ingen man. Jag svarade dig att det var du visst. I mina ögon är du det sa jag. Har alltid varit och kommer alltid att bli. Det är inte benen som gör en människa till man sa jag och du tackade så mycket. Är det någon som kan säga att han var en man så är det verkligen du pappa. Du var en stor man som ville så väl i ditt liv. Du tänkte på dig själv sist och du fann dig i det mesta fast du var värd så mycket mer.

Jag är otroligt glad över att jag kunde uppfylla löftet till dig. Jag kunde finnas vid din sida tills du somnade in. Du somnade inte bara in lugnt och fridfullt utan du gjorde det i min famn medan du kände min kärlek till dig. Du är en kämpe och en stor hjälte i mina ögon. Ja inte bara i mina utan även i mina barns ögon samt i Fredriks. Du gav oss så otroligt mycket och då menar jag inte materiella saker utan du gav av dig själv. Vi hade jätteroligt tillsammans och vi stod verkligen nära. Det har vi alltid gjort och jag har alltid pratat med dig. Det kommer jag fortfarande att göra, det är bara det att du finns inte närvarande här kroppsligt men du finns i mitt hjärta. Vart jag än går där finns du.

Jag skriver är i mina meningar för det är just så det är. Du är närvarande i oss som älskade dig och det ska du veta att du var mycket älskad av mig, din dotter, din svärson Fredrik och alla dina barnbarn André, Robin, Stéphanie, Benjamin, Beatrice, Hampus och Pontus. Jag vet att du vet det och det är så otroligt skönt att veta att du faktiskt visste hur mycket vi älskade dig och fanns där för dig. Du kunde ringa mig när som helst och vi pratade. Ibland behövde du sällskap innan John Blund kom och då kom jag och höll dig sällskap. Vi pratade och du kände dig harmonisk igen och kunde somna. Sedan träffades vi dagen efter och pratade om allt mellan himmel och jord.

Vi kämpade tillsammans och du somnade in i en trygg famn och jag är så glad över att vi fick den tiden tillsammans som vi fick. Jag hade önskat massor med fler år men Gud ville ha hem sin ängel.

Sov så gott älskade pappa. Du är älskad och saknad!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare

5 kommentarer:

  1. Caisa-Britt Ericsson24 juli 2011 23:41

    Käraste,käraste Elisabeth.... får börja med att beklaga den stora förlust, som drabbat Dig och alla familjemedlemmar... men förstår att Ni alla kommer att bära med er vackra minnen... Har så ofta följt Din blogg och läst om hur tät och fin kontakt Du hade med Din käre Far, och som även Dina barn hade.
    Alla vackra minnen kommer att bära Er alla genom sorgen... De sista ljusa minnena blir viktiga för att kunna gå vidare...Kramar till Dig och familjen från Din vän Caisa-Britt

    SvaraRadera
  2. ÄLSKADE VÄNNEN jag tänker på dig och skickar massor med styrkekramar till dig.Din Pappa fick det bästa avslutet med dig vid sin sida .
    KRAM till er alla
    Kata Rina

    SvaraRadera
  3. Tänker på dig och de dina!

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Vilken kämpe du har varit som suttit vid din pappa, så fint av dig.
    Tårarna kommer på mig så de blir svårt och skriva, de är jobbigt och förlora någon så nära. Som du vet förlorade jag ju min pappa för 2 mån sen och man fattar inte fortfarande att han är borta.

    Fint brev till din pappa också,och gråt ut de mår man bra av.

    Jag beklagar verkligen och ta hand om varann.
    Kram Anna

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...