Barndomsminnen

När jag och småbarnen kom från affär så frågade Pontus vad de svarta bären var som satt i buskarna. Det fick mig att minnas tillbaka då jag var 6-7 år cirka och vi bodde i Vägasked som det så fint hette. Det är en liten by som ligger i Norra Rörum och som tillhör Höör i Skåne.

Det fanns ett hus lite längre upp på den gatan. Vem som bodde där vet jag faktiskt inte men de hade stora buskar med krusbär och dessa bär hade olika färger. Jag och mina två brödrar gick ibland dit och smakade på dessa bär och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så goda. Jag har däremot inte ätit krusbär sedan jag var barn och vågar inte testa heller. Tänk om jag inte tycker om dom längre? Det kan ju faktiskt vara så och gör jag inte det så förstör jag det lilla minnet jag har av dessa bär i Vägasked.

Vi hade ett äldre par som grannar. De bodde på den andra sidan vägen och de hette Victor och Greta. Jag var inne hos dom ibland. Vi satt i trädgården och jag fick smaka på deras frukt och pratade. De var mycket snälla av sig. Jag kan tänka på dom ibland faktiskt, men det är ju så att de snälla människorna man möter i sitt liv stannar kvar i ens minne medan de elaka flyter förbi. Visst kan man tänka på dom med ibland men de tar ingen plats egentligen. När man är arg eller blir illa behandlad så tar de ju naturligtvis plats men egentligen så är det mestadels de snälla och godhjärtade människorna som man minns bäst.

Jag kan oxå bli arg och känna mig illa behandlad vilket inte är så längesedan som jag gjorde det. Jag skrev mina bloggar och det var mestadels för att få ur mig det jag tänkte. Man tänker inte alltid att andra läser faktiskt det man skriver och de ser bara det jag har skrivit. De ser ju inte att det jag har skrivit är faktiskt ett självförsvar för att andra har skrivit öppet om mig så miljoner människor kan läsa. De som inte vet det eller förstår kan ju faktiskt skaffa sig en fel uppfattning om mig och det är inte så roligt.

Jag är ingen taskig person annars utan jag är en rätt så snäll figur som vill alla väl. Jag blir däremot lätt utnyttjad men det är för att man har svårt för att säga nej. Jag har däremot blivit bättre på det. Jag är en person som säger vad jag tycker och tänker vilket inte alltid är så populärt men jag håller mig alltid till sanningen. Oftast en sanning som är svår för andra att ta till sig. De berörda då alltså, men så är det väl alltid.

Det har blivit en del bråk nu efter pappas död och begravning och det är synd men tyvärr rätt så vanligt vad jag har förstått. Egentligen ärligt talat så har jag svårt att förstå varför några av skaran blev sura och arga på mig. Jag ser inte det på samma sätt som dom gör men jag kan ju tycka att det hade varit ärligare att höra av sig till mig och framföra vad dom tyckte och ville i stället för att det skulle bli bråk i efterhand.

Visst skulle jag kunna höra av mig men samtidigt så hade jag en hel del här att göra. Några tror att jag gjorde det med flit. Att jag inte berättade om pappas sjukdom eller att jag inte informerade om pappas död direkt. Några har synpunkter på att jag skulle kunna ringa eller skriva vad jag tänkte göra men bollen rullar tillbaka. Det skulle de andra också kunnat gjort.

Jag satt hos pappa i 31 timmar. Jag var inte bara ledsen och förtvivlad utan jag var även chockad. Alla som sett en döende person vet hur den förändras. Detta var min pappa som sakta men säkert gled ifrån mig. Man svävade mellan hopp och förtvivlan. Först när jag kom dit och en skåterska frågade mig varför jag var där. Jag tänkte att det kanske inte är så att pappa är sjuk, men hon hade inte fått information än. Jag går in till pappa och ser honom ligga där, som ett paket. Medvetslös och rosslande. Han var varm och hade feber och den bara steg.

När han öppnade ögonen dagen efter så kom hoppet. Kanske fixar han detta? Men rosslingen blev bara värre och värre. Jag visste inte att han skulle dö den dagen. Jag frågade läkaren om hur länge han kunde ligga så och det kunde vara i dagar och veckor. Men att han var döende det var han, men hur länge det visste ingen.  Det var svårt och chockerande.

Jag pratade med pappa och jag förstod att han förstod. Han visste att jag var där. Han tryckte min hand. Det var hans enda sätt att kommunicera. Några timmar senare så dog han i min famn. Bara så där kom döden och knackade på. Det gick fort och pappa led inte men jag blev fruktansvärt chockad. Jag visste att denna stunden skulle komma men inte när. Jag var rädd för hur det skulle vara och se ut. Jag var rädd att pappa skulle lida och när den helt plötsligt kommer så var jag ändå inte beredd fast jag visste vad som skulle hända. Jag hade försökt att tänka mig igenom att denna dagen kommer att komma och jag försökte föreställa mig hur det kommer att vara utan pappa.

Pappa dog. Jag ringde mamma och jag bad henne ringa mina brödrar för jag orkade inte. Jag var trött. När jag kom hem och skulle lägga mig så hade jag varit uppe i 41 timmar. Mitt livhamnade i ett vakuum och jag bara fanns.

Jag fick veta att rummet skulle ju städas och det skulle packas för att kunna städas. Mitt i sorgen skulle jag ta hand om pappas saker och jag skulle städa bort det som en gång var pappa. Jag fick veta att jag fick gå till begravningsbyrån så att de kunde ta hand om kroppen.

Jag har vakat över andra döende människor förr inom mitt arbete men det går inte att jämföra med att sitta vid sin egen pappa.

Övriga syskon får veta att pappa inte finns mer och det går en hel dag innan jag går ner till begravningsbyrån. Ingen hörde av sig till mig under måndagen och jag tog det som att de inte ville. Sen bor ju jag här där pappa bodde och det var ju lättast för mig att ta det, men jag trodde faktiskt att jag skulle få lite stöd från övriga. Jag fick från några och några hatade eller hatar mig nu efteråt för att jag beställde en begravning till pappa.

Jag förstår det inte faktiskt.

Jag bryr mig inte så mycket om att de inte tycker om mig eller om de hatar mig. Det jag inte förstår är varför de egentligen blev arga för att jag ordnade en värdig begravning till pappa. Jag kommer aldrig att förstå det. Vad var det som pappa hade gjort under sin levnadstid som avgör att de inte vill betala det som är kvar? Några säger att de tänker inte betala på grund av mig. Varför inte bara då säga till mig direkt om vad det är som jag har gjort? Vad var det i begravningsakten som var så fel? Det var en begravning som var utifrån pappa helt och hållet.

Det skadar inte mig om de tror det om de inte vill betala sin del. Det är inte jag som ska begravas. Jag är faktiskt stolt över att pappa kunde få en sådan värdig begravning som han fick och det är värt varenda en krona!

Vila i frid min älskade pappa. Må änglarna sjunga för dig.

Oj då. Nu flöt tankarna iväg så det blev nog ett rätt så långt blogginlägg. Jag får fortsätta i mitt kök. Har ändrat om lite där. Inte mycket men tillräckligt för att det ska synas en förändring.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare