Jag var inne på Vendela på aftonbladet och fångades av en artikel där om äktenskap och om pinsamheter kring vigsel och så. (Läs här). Det stod bland annat iu artikeln att man välplanerar sitt bröllop och det fick mig att fundera över mitt eget bröllop som jag hade för 10 år sedan. För att göra en kort historia lång så ska jag berätta om mitt eget bröllop. Jag ska vara rak och ärlig.
Året var 2001 och mannen som jag var sambo med tjatade om att gifta sig. Jag ville inte. Vi hade inte varit ihop så länge. Det var bara några månader faktiskt men han fick igenom en förlovning i alla fall. Vi förlovade oss strax efter vi hade kommit "överens". Jag ville inte ens förlova mig men för att göra allt så bra som möjligt för mig själv så gick jag med på det. Vad jag inte visste då var ju att när ett problem är löst så öppnas det en dörr för nästa.
Vi var inte förlovade så länge förrän mannen ville gifta sig och jag sa nej, men det tjatades på i flera månader och till sist tänkte jag: Ja, jag slipper kanske det problemet om jag går med på det. Sjukt tänkt, men det var så det var. Jag trodde att om jag läste ett problem som dök upp så skulle det vara över, men det skapades bara fler och fler och jag fick verkligen lida om jag inte gjorde det bästa av det möjliga.
Jag skulle ha min 30 årsfest i slutet på januari och när det var tre veckor kvar så sa jag ja till att gifta mig. Vi hade alltså tre veckor på oss att hitta bröllopskläder samt kläder till tärnorna. Jag ville ha bröllopet på min fest och det var viktigt att det skulle hållas hemligt. På grund av många olika skäl. De enda som skulle få veta något var våra föräldrar. Ingen annan skulle få veta. Ja förutom de två stora tärnorna då som var mina två yngre systrar. Sedan var det våra barn men de visste inget men de fixade det galant i alla fall.
Vi pratade med en präst och vi tog fram psalmer som vi skulle ha på själva ceremonin. Jag valde en psalm som inte brukar vara på bröllop men den förklarade verkligen hur jag kände. Psalmen jag valde var: Blott en dag.
Prästen vi hade var höggravid och skulle ha barn när som helst. Hon utförde gärna ceremonin i församlingshemmet där vi skulle gifta oss. I samma lokal som jag hade min 30 års fest. Vi hade festen, vi åt och hade allmänt roligt. I pausen så gick jag och sambon samt alla barn och bytte om utan att någon märkte det. Sedan började det hela. Någon hade ställt fram ett bord med tända ljus och blommor och prästen och mannen stod klara när barnen sändes in och sedan kom jag med min pappa bredvid mig. ¨
Folket i lokalen blev något förvånade och de trodde först att det var en teater föreställning men det var det inte. Det var mitt livs största misstag som folket stod och tittade på. Jag visste det och jag kände det enda in i märgen.
Det enda som var bra den dagen just i denna stund var att det var pappa som förde fram mig. Jag har alltid sagt att skulle jag gifta mig så skulle det vara pappa som förde fram mig och ha ringen i förvar. Pappa gick vid min sida och förde fram mig och hade ringen i förvar. Det är det som jag minns som bäst denna dag.
Nej jag ville egentligen inte gifta mig. Jag valde denna dag för att det enbart var 3 veckor kvar och jag önskade att något skulle hända så jag slapp att gå igenom det hela. När inget hände så önskade jag att prästen skulle få värkar och åka in och föda barn men det fick hon inte. Jag gifte mig och jag kände att jag våldtog mig själv.
Varför gifta sig om man inte vill frågar en del och det frågar jag mig själv med. Det är inte så lätt att leva i ett destruktivt förhållande där allt man gjorde var fel. Hade jag inte gjort si så hade inte det hänt och hade jag gjort så i stället så hade det varit bättre, men hade jag då gjort tvärtom så hade det inte varit bra i alla fall.
Det som var jag i början av vårt förhållande silades sakta men säkert bort. Jag blev en person som jag själv inte kände igen och jag accepterade så mycket för att jag trodde att jag var värd det. Eller rättare sagt, jag var inte värd något bättre. Att bli behandlad som en sak i sitt hem och inte ha något värde är inget man önskar någon annan människa. Inte om man själv har upplevt att bli psykisk misshandlad.
Den dagen jag fyllde 30 år så var presenten till mig att tysta ut mig totalt. Jag gick upp på morgonen som vanligt och mannen kom upp senare. Det blev ett sagt grattis och sedan var det inte mer. Jag kunde prata men jag fick inget svar. Jag fanns inte fast jag var närvarande. Vad jag hade gjort för att få tystnad till svar vet jag inte, men något var det väl.
Man kan tycka att det är inget att inte få svar eller så om man är i samma hem, men när man nonchaleras totalt och i stort sett utfryst så är det en annan sak. Jag fanns inte kändes det som och oron började gro i magen på mig. För när det hade kommit så här långt så visste jag att ett straff väntades senare.
När jag läste artikeln på vendela så tänkte jag att jag hade nog gärna haft några pinsamheter att tänka tillbaka till i stället för det jag har. Men jag är en människa som försöker se det positiva i det negativa. Jag ville att pappa skulle föra fram mig och det gjorde han. Hade jag inte gift meg då så hade jag aldrig fått den chansen.
Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, psykisk misshandel, lycka, olycka, kärlek
Intressant?
Året var 2001 och mannen som jag var sambo med tjatade om att gifta sig. Jag ville inte. Vi hade inte varit ihop så länge. Det var bara några månader faktiskt men han fick igenom en förlovning i alla fall. Vi förlovade oss strax efter vi hade kommit "överens". Jag ville inte ens förlova mig men för att göra allt så bra som möjligt för mig själv så gick jag med på det. Vad jag inte visste då var ju att när ett problem är löst så öppnas det en dörr för nästa.
Vi var inte förlovade så länge förrän mannen ville gifta sig och jag sa nej, men det tjatades på i flera månader och till sist tänkte jag: Ja, jag slipper kanske det problemet om jag går med på det. Sjukt tänkt, men det var så det var. Jag trodde att om jag läste ett problem som dök upp så skulle det vara över, men det skapades bara fler och fler och jag fick verkligen lida om jag inte gjorde det bästa av det möjliga.
Jag skulle ha min 30 årsfest i slutet på januari och när det var tre veckor kvar så sa jag ja till att gifta mig. Vi hade alltså tre veckor på oss att hitta bröllopskläder samt kläder till tärnorna. Jag ville ha bröllopet på min fest och det var viktigt att det skulle hållas hemligt. På grund av många olika skäl. De enda som skulle få veta något var våra föräldrar. Ingen annan skulle få veta. Ja förutom de två stora tärnorna då som var mina två yngre systrar. Sedan var det våra barn men de visste inget men de fixade det galant i alla fall.
Vi pratade med en präst och vi tog fram psalmer som vi skulle ha på själva ceremonin. Jag valde en psalm som inte brukar vara på bröllop men den förklarade verkligen hur jag kände. Psalmen jag valde var: Blott en dag.
Prästen vi hade var höggravid och skulle ha barn när som helst. Hon utförde gärna ceremonin i församlingshemmet där vi skulle gifta oss. I samma lokal som jag hade min 30 års fest. Vi hade festen, vi åt och hade allmänt roligt. I pausen så gick jag och sambon samt alla barn och bytte om utan att någon märkte det. Sedan började det hela. Någon hade ställt fram ett bord med tända ljus och blommor och prästen och mannen stod klara när barnen sändes in och sedan kom jag med min pappa bredvid mig. ¨
Folket i lokalen blev något förvånade och de trodde först att det var en teater föreställning men det var det inte. Det var mitt livs största misstag som folket stod och tittade på. Jag visste det och jag kände det enda in i märgen.
Det enda som var bra den dagen just i denna stund var att det var pappa som förde fram mig. Jag har alltid sagt att skulle jag gifta mig så skulle det vara pappa som förde fram mig och ha ringen i förvar. Pappa gick vid min sida och förde fram mig och hade ringen i förvar. Det är det som jag minns som bäst denna dag.
Nej jag ville egentligen inte gifta mig. Jag valde denna dag för att det enbart var 3 veckor kvar och jag önskade att något skulle hända så jag slapp att gå igenom det hela. När inget hände så önskade jag att prästen skulle få värkar och åka in och föda barn men det fick hon inte. Jag gifte mig och jag kände att jag våldtog mig själv.
Varför gifta sig om man inte vill frågar en del och det frågar jag mig själv med. Det är inte så lätt att leva i ett destruktivt förhållande där allt man gjorde var fel. Hade jag inte gjort si så hade inte det hänt och hade jag gjort så i stället så hade det varit bättre, men hade jag då gjort tvärtom så hade det inte varit bra i alla fall.
Det som var jag i början av vårt förhållande silades sakta men säkert bort. Jag blev en person som jag själv inte kände igen och jag accepterade så mycket för att jag trodde att jag var värd det. Eller rättare sagt, jag var inte värd något bättre. Att bli behandlad som en sak i sitt hem och inte ha något värde är inget man önskar någon annan människa. Inte om man själv har upplevt att bli psykisk misshandlad.
Den dagen jag fyllde 30 år så var presenten till mig att tysta ut mig totalt. Jag gick upp på morgonen som vanligt och mannen kom upp senare. Det blev ett sagt grattis och sedan var det inte mer. Jag kunde prata men jag fick inget svar. Jag fanns inte fast jag var närvarande. Vad jag hade gjort för att få tystnad till svar vet jag inte, men något var det väl.
Man kan tycka att det är inget att inte få svar eller så om man är i samma hem, men när man nonchaleras totalt och i stort sett utfryst så är det en annan sak. Jag fanns inte kändes det som och oron började gro i magen på mig. För när det hade kommit så här långt så visste jag att ett straff väntades senare.
När jag läste artikeln på vendela så tänkte jag att jag hade nog gärna haft några pinsamheter att tänka tillbaka till i stället för det jag har. Men jag är en människa som försöker se det positiva i det negativa. Jag ville att pappa skulle föra fram mig och det gjorde han. Hade jag inte gift meg då så hade jag aldrig fått den chansen.
Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, psykisk misshandel, lycka, olycka, kärlek
Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥