Det är en känslig tid. Det har varit jul och det kommer snart en Nyår. Det är helger man firar med sina nära och kära. Vi firade jul med mamma, Lasse och med mina syskon med familj. Till Nyår sitter vi ensamma. Nyår är inte så högtidlig som julen tycker jag. På Nyår så väntar man bara in 12 slaget och sedan går man och lägger sig.
Igår när jag åkte sjuktaxi så blev jag påmind om min pappa. Jag åkte ofta med honom i en sådan transport när han skulle till sjukhuset i Kalmar. Sista gången vi åkte var när han fick besked om att han hade Cancer. Ja att han hade cancer visste nog pappa redan innan vi fick bekräftelsen på sjukhuset och själv så visste jag då doktorn ringde mig en fredags eftermiddag och släppte en bomb i mitt öra.
Pappa låg på en brits i sjuktaxin och jag undrar vad han låg och tänkte på. Jag kommer ihåg att han var som vanligt. Han verkade inte fundera så mycket för det fanns inga oroliga rynkor i hans ansikte. Jag satt bredvid och tittade på honom ibland. Han vilade sig och hade ögonen stängda. Själv la jag tillbaka mitt huvud på stolkanten och slöt mina ögon. Jag försökte ta in den information som jag hade fått de senaste veckorna.
Jag försökte föreställa mig ett liv efter pappa hade gått bort. Jag visste ju att den dagen skulle komma snabbare än anat och jag försökte ställa in mig på ett liv utan pappa och jag försökte se mig dagen då det oundvikliga skulle hända. Förberedning kan man säga att jag försökte göra. Det går inte, jag vet men man gör det ändå.
Jag slumrade till en stund och när vi var framme så sa pappa: Du somnade nog till en stund. Sedan log han. Min älskade pappa som visste att han hade cancer och inte hade så lång tid kvar låg på sin brits och log mot mig i sitt lugnaste jag. Man kunde inget annat än att älska denna människa.
När jag satt i sjuktaxin i går så kände jag mig lite illa till mods. Saknaden efter pappa var stark. När jag kom till vårdcentralen så högg det till inom mig. Pappa bodde där fast lite längre ner. Det spelar ingen roll när jag kommer till vårdcentralen för mina tankar går till pappa ändå.
Idag mådde jag bra. Enda fram tills strax efter lunch. Då kom ångesten och den berodde inte på min saknad av min far. Den beror helt på andra människor. Det har varit 7 underbara år här på ön, men samtidigt så har en del av den tiden var otroligt jobbig. Att hela tiden veta att jag inte duger har speglat sig i vardagen.
Det känns som att jag står i ett vägskäl och jag måste välja vilken väg jag ska gå. Vilken som är den rätta vet jag inte. Jag vet bara att jag inte mår bra i denna situation som är och den kommer förmodligen alltid att finnas.
Jag kan inte låta bli att undra om det hela hade blivit bättre om jag hade gått åt mitt håll. Kanske hade det varit det. Då hade jag sluppit en del känslor att handskas med. De känslor som gör att jag mår dåligt och ger mig ångest.
Det andra valet är att be om ursäkt för min existens, men ska jag verkligen behöva göra det?
Intressant?
Igår när jag åkte sjuktaxi så blev jag påmind om min pappa. Jag åkte ofta med honom i en sådan transport när han skulle till sjukhuset i Kalmar. Sista gången vi åkte var när han fick besked om att han hade Cancer. Ja att han hade cancer visste nog pappa redan innan vi fick bekräftelsen på sjukhuset och själv så visste jag då doktorn ringde mig en fredags eftermiddag och släppte en bomb i mitt öra.
Pappa låg på en brits i sjuktaxin och jag undrar vad han låg och tänkte på. Jag kommer ihåg att han var som vanligt. Han verkade inte fundera så mycket för det fanns inga oroliga rynkor i hans ansikte. Jag satt bredvid och tittade på honom ibland. Han vilade sig och hade ögonen stängda. Själv la jag tillbaka mitt huvud på stolkanten och slöt mina ögon. Jag försökte ta in den information som jag hade fått de senaste veckorna.
Jag försökte föreställa mig ett liv efter pappa hade gått bort. Jag visste ju att den dagen skulle komma snabbare än anat och jag försökte ställa in mig på ett liv utan pappa och jag försökte se mig dagen då det oundvikliga skulle hända. Förberedning kan man säga att jag försökte göra. Det går inte, jag vet men man gör det ändå.
Jag slumrade till en stund och när vi var framme så sa pappa: Du somnade nog till en stund. Sedan log han. Min älskade pappa som visste att han hade cancer och inte hade så lång tid kvar låg på sin brits och log mot mig i sitt lugnaste jag. Man kunde inget annat än att älska denna människa.
När jag satt i sjuktaxin i går så kände jag mig lite illa till mods. Saknaden efter pappa var stark. När jag kom till vårdcentralen så högg det till inom mig. Pappa bodde där fast lite längre ner. Det spelar ingen roll när jag kommer till vårdcentralen för mina tankar går till pappa ändå.
Idag mådde jag bra. Enda fram tills strax efter lunch. Då kom ångesten och den berodde inte på min saknad av min far. Den beror helt på andra människor. Det har varit 7 underbara år här på ön, men samtidigt så har en del av den tiden var otroligt jobbig. Att hela tiden veta att jag inte duger har speglat sig i vardagen.
Det känns som att jag står i ett vägskäl och jag måste välja vilken väg jag ska gå. Vilken som är den rätta vet jag inte. Jag vet bara att jag inte mår bra i denna situation som är och den kommer förmodligen alltid att finnas.
Jag kan inte låta bli att undra om det hela hade blivit bättre om jag hade gått åt mitt håll. Kanske hade det varit det. Då hade jag sluppit en del känslor att handskas med. De känslor som gör att jag mår dåligt och ger mig ångest.
Det andra valet är att be om ursäkt för min existens, men ska jag verkligen behöva göra det?
Intressant?
Oj det låter som jobbiga känslor - en utgångspunkt är väl att aldrig behöva be om ursäkt för sin existens - för sitt handlande kan man ibland behöva säga förlåt - men inte för att VARA - så tycker jag iallafall!
SvaraRadera