Psykisk ohälsa

Jag vaknade till i morse och hade en underlig känsla av att det fanns någon i rummet. Det var en mäktig känsla som jag inte kan ta på. Jag vände mig i sängen men det fanns ingen mer än min sambo och min lille son Pontus och de sov så gott. Känslan satt i en mycket bra stund. Till sist somnade jag och när jag vaknade igen några timmar senare så var känslan borta.

Det har hänt några gånger att det känns som att det är någon i rummen men när jag tittar så ser jag ingen. Känslan är märklig men aldrig obehaglig.

Idag är det den 8 december och det är 16 dagar kvar till jul. Tiden kommer att gå fort nu. Jag har en del att göra nu innan jul för vi ska fira jul hemma med 5 vuxna och två barn till. Det ska bli jätteroligt men jag måste försöka ordna så att vi får plats alla utan att det ska kännas trångt.

Vi kommer bli 7 vuxna och 8 barn. Min äldsta ska inte fira med oss i år. Han kommer att vara mycket saknad. Men det är så när barnen blir vuxna och skaffar flickvänner eller pojkvänner. Då firar dom oftast med dom. Jag ska träffa honom om 10 dagar så då tar jag med mig julklapparna och hans födelsedagspresent med mig. Han blir ju 19 år om två dagar :-)

Jag hamnade på en intressant artikel i går på aftonbladet. Det handlade om att försöka bryta tystnaden för psykisk sjukdom. Tyvärr så är det ju så att ingen i stort sett vågar säga att den är psykisk sjuk för samhället gör det svårt för dom.

För snart 8 år sedan så hamnade jag själv i en mycket djup depression och det var något som jag själv hade svårt att tackla. Bara att veta att man var deprimerad gjorde mig än mer deprimerad. Tillståndet jag befann mig hade ett namn och samtidigt var det ändå skönt att få diagnosen för det bevisade att jag faktiskt var sjuk. Det var ingen inbillning. Vilket man ibland kan tro.

När jag sedan läste om depression och fick se att det var en psykisk störning, ja då höll man ju tyst om vad man led av. Man ville ju inte bli betraktad som psykisk sjuk. För de flesta liksom jag hade bilden av psykisk störda personer som satt på mentalsjukhus. Men jag förstod ju sen att jag hade sett på för mycket TV. Det är ju inte så.

Det har tagit mig flera år att ta mig upp och idag är jag ovanför vattenytan. Jag tar dagligen medicin för att få må bra. Att få en depression är lätt att få. Det är många som någon gång i sitt liv blir deprimerad. I vissa fall så kan den vara återkommande. Min är det. Jag kan dala ner i ett mörkt djup ibland och varför det händer har sina orsaker.

Jag går på samtal två gånger i veckan för att försöka hitta mig själv och sätta ord på de känslor som jag ibland kan få upp. Det förflutna har en grund till depressionen och sedan som för oss alla i våra liv så tillstöter det en hel del under tiden man lever. Vissa kan hantera det bra och andra mindre bra.

Jag skämdes i början av att berätta att jag har varit djupt deprimerad eller bara deprimerad, men det gör jag inte längre. Det är ett tillstånd som är rätt så vanligt bland befolkningen men det är inte alla som vill prata om det, vilket är synd. Man tror att man är ensam ibland men det är man inte.


Jag kan idag prata öppet om min depression. Att skämmas har jag lagt på hatthyllan för längesen. Däremot det som kan vara en del av orsaken till, kan jag skämmas för även idag, vilket jag inte skall göra egentligen. Men jag bearbetar det så förhoppningsvis så kommer det en dag då skammen är borta helt.

Oj...vilket långt inlägg. Jag bara skrev det jag tänkte och det blev nästan en halv novell ;-) Jag storstädar för fullt idag som sagt och jag ska fortsätta med det nu. Ha en fin lördag gott folk!


Intressant?