Satt här och tänkte tillbaka på de år som har gått och jag stannade vid pappa då han låg sjuk och väntade på sin sista vila. Det var många tankar som kom och gick och en del av dom vill jag vara utan, men det går inte för det som har hänt har ju hänt. Det kan man inte sudda ut. Däremot så kan man försöka göra det bästa av det möjliga för att kunna få en bra framtid.
Jag har alltid varit en blyg tjej och speciellt när jag gick i skolan. Jag var mycket mobbad i skolan och varje dag var en plåga när jag skulle gå iväg på morgonen. Jag visste ju vad som väntade mig. Mina klasskamrater såg alltid en chans som de kunde göra något mot mig. Det var inte bara psykisk mobbing utan även fysisk.
Jag bytte skola men det blev inte bättre. Det var något hos mig som andra störde sig på. Men fast jag blev mobbad så stod jag alltid för vem jag var. Jag ändrade inte på mig för att passa in. Man kan inte säga att jag vände kappan efter vinden och det gör jag inte än idag.
Vi var många syskon som växte upp tillsammans, men idag har jag inte kontakt med de flesta av dom. Att jag inte har det beror helt och hållet på hur en del av dom var under min uppväxt. Jag är i alla fall säker på att mina föräldrar gjorde så gott de kunde och mer kan man inte begära.
Jag var mer pappas flicka tror jag. Jag tyckte om att prata med pappa för han hade en tuff uppväxt. Han delgav en del från sin uppväxt och jag kunde inte förstå hur någon kunde få lov att bli behandlad så. Vi kunde prata i evigheter kändes det som.
Att kunna prata om allt var något som följde mig ända upp i vuxen ålder. Det var skönt faktiskt. Pappa pratade mycket om hur livet hade varit för honom och hur livet blev. Pappa var så glad över Fredrik. Han sa ofta att Fredrik var den enda svärsonen han hade. Ofta fick jag höra att Fredrik var en fin kille och han frågade alltid efter honom. Det var skönt att veta att pappa tyckte om min sambo.
Pappa var en människokännare. Han hade nästan alltid rätt om vad han sa om en person. När han sa att Fredrik var en fin kille och att han var hans enda svärson så visste jag att det var så. Jag behövde aldrig tvivla på pappas ord.
När jag tänker på pappa idag så är det ofta mycket glädje men det finns även sorg inblandat. Inte sorg över min pappa utan sorg för pappas skull. Vi var många syskon men det var inte många som ville ge honom en värdig begravning. Jag gav han en fin begravning som jag vet att pappa hade tyckt om, men det var jag nästan ensam om att tycka. Den kostade lite men det var inte många som ville vara med och betala. Vi var 5 st som delade på begravningskostnaden. Hälften av syskonskaran med andra ord.
Idag gör det ont i mitt hjärta när jag får höra att någon av de andra säger att de saknar pappa eller att de älskade honom högt. Det kan dom ju inte ha gjort då de inte ens ville vara med och ge pappa en värdig begravning.
Den 24:e denna månad så skulle min faster har fyllt år. Samma dag så är det 1 1/2 år sedan som pappa dog. Under denna tid så är det inte många som varit vid graven ens. Visst är det några mil ifrån, men på 1 1/2 år borde man få lite tid att kunna åka dit tycker jag. Om de inte själva vill åka dit så hade de kunnat höra av sig till mig så hade jag gladerligen lagt en blomma på graven från dom.
Nej, det är som pappa alltid har sagt och han var en sann människokännare och det gäller även över hans egna barn. Han hade rätt fast jag först inte ville tror det. Men han hade det.
Intressant?
Jag har alltid varit en blyg tjej och speciellt när jag gick i skolan. Jag var mycket mobbad i skolan och varje dag var en plåga när jag skulle gå iväg på morgonen. Jag visste ju vad som väntade mig. Mina klasskamrater såg alltid en chans som de kunde göra något mot mig. Det var inte bara psykisk mobbing utan även fysisk.
Jag bytte skola men det blev inte bättre. Det var något hos mig som andra störde sig på. Men fast jag blev mobbad så stod jag alltid för vem jag var. Jag ändrade inte på mig för att passa in. Man kan inte säga att jag vände kappan efter vinden och det gör jag inte än idag.
Vi var många syskon som växte upp tillsammans, men idag har jag inte kontakt med de flesta av dom. Att jag inte har det beror helt och hållet på hur en del av dom var under min uppväxt. Jag är i alla fall säker på att mina föräldrar gjorde så gott de kunde och mer kan man inte begära.
Jag var mer pappas flicka tror jag. Jag tyckte om att prata med pappa för han hade en tuff uppväxt. Han delgav en del från sin uppväxt och jag kunde inte förstå hur någon kunde få lov att bli behandlad så. Vi kunde prata i evigheter kändes det som.
Att kunna prata om allt var något som följde mig ända upp i vuxen ålder. Det var skönt faktiskt. Pappa pratade mycket om hur livet hade varit för honom och hur livet blev. Pappa var så glad över Fredrik. Han sa ofta att Fredrik var den enda svärsonen han hade. Ofta fick jag höra att Fredrik var en fin kille och han frågade alltid efter honom. Det var skönt att veta att pappa tyckte om min sambo.
Pappa var en människokännare. Han hade nästan alltid rätt om vad han sa om en person. När han sa att Fredrik var en fin kille och att han var hans enda svärson så visste jag att det var så. Jag behövde aldrig tvivla på pappas ord.
När jag tänker på pappa idag så är det ofta mycket glädje men det finns även sorg inblandat. Inte sorg över min pappa utan sorg för pappas skull. Vi var många syskon men det var inte många som ville ge honom en värdig begravning. Jag gav han en fin begravning som jag vet att pappa hade tyckt om, men det var jag nästan ensam om att tycka. Den kostade lite men det var inte många som ville vara med och betala. Vi var 5 st som delade på begravningskostnaden. Hälften av syskonskaran med andra ord.
Idag gör det ont i mitt hjärta när jag får höra att någon av de andra säger att de saknar pappa eller att de älskade honom högt. Det kan dom ju inte ha gjort då de inte ens ville vara med och ge pappa en värdig begravning.
Den 24:e denna månad så skulle min faster har fyllt år. Samma dag så är det 1 1/2 år sedan som pappa dog. Under denna tid så är det inte många som varit vid graven ens. Visst är det några mil ifrån, men på 1 1/2 år borde man få lite tid att kunna åka dit tycker jag. Om de inte själva vill åka dit så hade de kunnat höra av sig till mig så hade jag gladerligen lagt en blomma på graven från dom.
Nej, det är som pappa alltid har sagt och han var en sann människokännare och det gäller även över hans egna barn. Han hade rätt fast jag först inte ville tror det. Men han hade det.
Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥