Veckans bloggtema - Sorg

Två blogginlägg i en. Det var år 2006 och livet tog en annan väg än den väg som jag trodde jag skulle vandra på.

Veckans bloggtema är sorg. Mymlan vill ta med oss in i djupet ;-)

Det första jag tänkte på var det som hände år 2006. Så jag kopierar in de blogginlägg jag skrev då. Det blir två. Det första är mina tankar o funderingar om det som hände. Bråk o tjafs mellan mig o några släktingar samt en som jag trodde var...min bästa vän.

Det andra inlägget är resultatet av det bråk o tjafs som var. Det som kom att bli mitt livs stora sorg.

Här kommer mina tankar o funderingar.

Hej...tack o adjö!

"Jag blickar framåt med hopp
om att det finns en framtid.

En framtid som rymmer
både glädje o sorg.

Jag blickar tillbaka
för att ta till mig allt som hänt

Just för att min framtid
ska kunna bli bättre!"

Många hårda ord o många sarkastiska meningar med ironi har korsat vägarna o de har naturligtvis sårat oss alla.Många ggr så har man faktist gjort det medvetet oxå fast man har inte tänkt på konsekvenserna.Man har visst att det har sårat men man har inte tänkt på hur djupt.Det gäller oss alla.

Allt jag har kämpat för i mina dagar har andra haft roligt åt.Min barndom,mitt nuvarande liv hade andra roligt åt.Det som fanns kvar av mig smutskastades.Allt jag har byggt upp raserades.Muren byggdes upp för att skydda mitt skal.Det tomma skal som omslöt tomheten för den sargade själen var upptuggad.

Bilder på näthinnan...klingande ord...det får man ta ännu en gång.Jag vet att det är för oss alla.Det ena är inte värre än det andra.Jag körde med reglen..."Jag ger det jag får"...vilket jag gjorde.Jag var inte bättre o hämnd är aldrig bra för någon.

Jag står för vad jag har sagt iaf.Inget man är stolt över men man gör inget utan anledning.Man känner att man blivit driven till det o det har inte varit jag.Jag kan förstå om andra oxå har gått efter samma regel...att ge det man får.Jag är INTE ensam att känna som jag gör!

Jag har sagt saker jag med som har sårat jättemycket o jag ber om ursäkt för det.Visst...i just det ögonblicket som man skrev så menade man det,men i efterhand så gör jag naturligtvis inte det.

Man har lärt sig att man kan göra mycket i vrede o i ilskan föds hatet.Det som man kanske en gång tyckt om...eller t.o.m älskat kan man hata till den grad att man vill inget annat än att få den personen att känna likadant som den pesonen har fått en att känna.

Jag är inte sådan person som vill andra människor illa.

Jag lämnar ön..Jag lämnar kylan.Lämnar allt bakom mig...o försöka ta nya tag o komma tillbaka till den människa jag faktist är innerst inne.

Man har fått se mycket,höra mycket som man kunde ha varit utan o det gäller oss alla.Jag ska lägga ner min energi på mig o min familj o på dom som står mig nära.Skulle det finns någon som vill fortsätta o smutskasta mig o gå med lögner o förtala...gör det.Jag bryr mig inte längre.Mitt liv är för kort för att spillas bort på människor som inte har eget liv.

Efter allt detta så har jag fått bevisat både det ena o det andra.En del positivt o en del negativt,men det negativa förvandlas om till positivt när man ser tillbaka på vad jag faktist har.

Jag kommer över det här...någon gång.Det värsta är den smärta man har fått över att känna sig sviken.Sviken på mycket.Det är något för famtiden att reda ut.Det går det med.


Det ena gav det andra o jag förlorade något som kommer att bära med mig livet ut. Här kommer det som är min största sorg.


Ett gråtande hjärta!

Det pratas mycket om att glömma och gå vidare efter allt som har hänt.Det är dock svårt för man blir påmind om så mycket.

Alla har vi förlorat något pga den strid.Något som vi nog har gemensamt är att v alla nog har förlorat en massa tårar....synliga som osynliga.

Inför andra så gråter jag sällan,men inom mig så skriker jag kanske utav den smärta som jag bär på.

Pga allt det som pågick i flera månader så förlorade jag det viktigaste o det mest dyrsammaste man någonsin kan få i sitt liv....ett barn.

Under alla graviditeter så har jag blivit sjukskriven för jag var tvungen att ha lugn o ro runt mig för att inget skulle gå galet.Haft livshotande missfall på varje graviditet.Haft stora blödningar som ingen har visst vart dom har kommit ifrån.Så ahr det varit med alla utom med tvillingarna konstigt nog...men där var det annat som gjorde att jag var tvungen att vara rädd om mig så inget hände det jag bar på.

Jag fick ingen lugn o ro..jag stressade o stressade.Inget stress som att skynda sig utan jag blev uppstressad i mig själv.

Jag fick missfall i 3:dje mån.Precis efter missfallet så får jag höra av en av dom som var med i bråket att jag hade blivit tjock.Ja det var ju klart att jag hade blivit.Min kropp var fortfarande gravid så att säga fast jag hade fått missfall.jag hade skäl i att vara tjock.

I samma veva får jag höra att jag har en hel skock med ungar.En undrade när nästa snorunge skulle komma till världen.Några andra gjorde sig roliga på min bekostnad.

Jag blev jagad i stan, jagad på nätet. Vart jag än befann mig så var någon av mina plågoandar där. Den ena polisanmälan efter den andra lämnade jag in, med de fortsatte iaf.

Nu visste de inte om att jag var gravid men det spelar ingen roll egentligen.Allt som sades o gjordes har kostat mycket...rent för mycket.

Man får betala sitt pris.Mitt blev ett barn.Jag tycker att jag har rätt i att gråta...svära och tycka att livet faktist är orättvist.

Visst har jag en hel skock med ungar innan.De är mina o jag älskar dom lika mycket.För mig spelar det ingen roll om jag har 6 barn eller 7 barn.Däremot så spelar det en mycket stor roll när man förlorar ett barn i 3:dje mån pga att andra orsakar det missfallet.

Den 6.e Mars...för 6 dagar sen skulle jag ha fött mitt barn.I stället fick jag sitta på en toalett på tågstationen i Kalmar o få det där...det lilla embryo...som såg ut som ett litet minifoster.Det fick jag lämna där...på en smutisg toalett.Det känns i mitt hjärta.Det spelar ingen roll hur många ungar jag har.Det gör ont iaf.

Många tycker att ett missfall inte är något speciellt.Det är något som går över.Ja kanske för vissa...men jag såg detta lilla foster (som jag väljer att kalla det för)...såg de svarta prickarna som skulle bli ögon.Såg formen som skulle bli armar o ben.Det höll jag på en pappersbit på en allmn toalett i kalmar o skulle lämna kvar där.

Det kändes i mitt hjärta.

Man kan inte bara glömma o förlåta,men man kan gå vidare.Vilket jag har gjort.Det är inget jag går o tänker på varje dag men ibland så kommer det upp till ytan.


Spelar det verkligen någon roll på hur många barn man har innan? Ska det verkligen få bestämma om ett missfall är smärtsamt eller ej?

Jag älskar mina barn...jag älskar det barn som jag aldrig fick förmånen att lära känna.Jag fick bara känna det inom mig i 3 hela månader.De 3 månaderna är jag tacksam över att ha fått vara med om.De månaderna fick jag dela med 8 underbara barn samt på det barn jag aldrig får se i verkliga livet.

En djup blogg idag.En blogg som många säkert kommer att virra huvudet för o tycka att jag är enbart dum som tycker o känner så...för som sagt...jag har ju 6 barn redan.

Folk får tycka vad de vill.Jag orkar inte bry mig på det faktist.Folk får säga vad de vill efter denna blogg...jag orkar inte bry mig på det heller.

Det enda jag bryr mig om just nu är att gå vidare med min familj o strunta i alla andra som ger mig dålig energi.

Jag fick betala mitt pris för medlemskapet i den lek som pågick i flera månader.En lek som jag inte ville delta i egentligen.Det blev bara så.Likaså som det blev för så många andra.

Man lär sig utav allt som händer o sker i ens liv.Man får ta konsekvenserna över sitt eget handlande o man får försöka att bära budskapet vidare o ta fram det nästa gång ett tillfälle dyker upp.

Nu hoppas jag över hela mitt hjärta att något liknande inte ska hända igen.Jag kommer inte att tillåta det!