onsdag 14 september 2011

Mitt liv

Jag ska lägga till en ny etikett här i min blogg. Jag ska börja och skriva om mig från början till nu kan man säga. Det är skönt att kunna skriva av sig och det gör jag här i min blogg. Lite personliga rader lite då och då som framgår vem jag är som människa kanske kan vara intressant att läsa som bloggintresserad.

Etiketten kommer att heta rätt och slätt: Mitt liv. Vilken fantasi va? hahaha...men de två små orden säger även en hel del egentligen. Jag tänkte börja idag och sedan fylls det på mer och mer under tidens gång.

Jag heter Elisabeth som många kanske vet men jag kallas för Lisa av mina vänner. Här i bloggvärlden heter jag oftast Smulan men många kallar mig för sjubarnsmamma. Varför är ju lätt att lista ut då jag har 7 barn som jag älskar över allt annat. Den 2 februari 1972 föddes jag och jag var rätt så liten redan då. 44 cm lång till en vikt på 2400 gr. Mamma och pappa berättade för mig att jag hade långt svart hår och det var inte bara på huvudet utan lite på kroppen med. ALla barn har ju hår på kroppen men det brukar försvinna några veckor innan barnet föds men det gjorde inte mitt. Kanske berodde det på att jag föddes 3 veckor för tidigt.

Jag har inte så stort minne av mina 5 första år egentligen. Det är små fragment som kommer fram ibland och små minnesbilder men hur gammal jag är just då vet jag inte. Bara att jag måste vara under 6 år då vi bodde på ett ställe som heter Harlösa. Vi hade hästar där kommer jag ihåg. Jag hade en egen häst som hette Solly. Egentligen vet jag inte om den var min på riktigt men pappa sa alltid att det var min häst och jag red på henne. Hon var vit och hade stora bruna fläckar på sig och jag älskade denna ponny.

Pappa red själv fast på en större häst som hette Flickan. Hon slängde av pappa en gång så han fick ont i sitt ena finger, Man han for snabbt upp på hästen igen och red iväg. Vi hade inte bara hästar utan även höns. Jag brukade sitta på hönsens hus när pappa var ute och matade dom. Det var roligt tyckte jag att se hönsen springa och jaga maten som låg på marken. Vi hade även hundar. Närmare bestämt 16 st schäfrar som mamma och pappa tog om hand om. Jag kommer ihåg tre hundar bara från den tiden och det var två honor och en hane. Tina och Diana samt hanhunden Kim. Tina var en vanlig schäfer men Diana var en tysk schäfer. Kim var så vit man kunde bli. Jag tyckte att det var häftigt med en vit hund.

Jag hade en lekkamrat här i Harlösa. Det var grannens flicka som hette Anna. Hon hade gjort något med sitt ben för hon gick på kryckor och hade en skena på sitt ena ben. Hon och jag var varandras motsatser när det gällde utseendet. Jag var smal som bara den och Anna var lite kraftig. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde när vi lekte men vi var ofta tillsammans.

Jag kommer ihåg att jag gick på dagis i Harlösa. Jag gick med pappa som höll mig i handen hela vägen till dagiset. Vad jag gjorde där kommer jag inte ihåg så mycket men själva sträckan till dagis kommer jag ihåg. Inte alla gånger utan bara just det att jag gick med pappa med hans hand i min.

Vi flyttade sedan därifrån. Varför vet jag inte och jag kommer inte ihåg när. Utan nästa minne jag har sedan är att vi bor i Norra Rörum i ett litet gult hus med tomt på båda sidor av vägen. Jag går på lekis nu och får åka taxi till dit. Det är här i Norra Rörum som jag börjar ettan och går halva tvåan. Jag trivdes här i skolan och hade många kamrater. Men det var ingen som visste omm in mörka hemlighet som jag gick och bar på. Jag kände mig lite vilsen i den stora världen ochjag förstod inte varför, men den trygghet som jag ändå kände rycktes ifrån mig när vi senare flyttade från Norra Rörum in till Höör. Helt plötsligt hade jag ingen. Inga vänner och skolkamrater som ville ha med mig att göra. Det var inte bara mina klasskamrater utan det var själva skolan i sin helhet. Det är svårt att komma in så där. Man blir inte accepterad. Jag blev inte det och jag fick ännu ett helvete på halsen. Nu hade jag inte bara en hemlighet att bära, utan två.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen :-D eller pusha vidare

1 kommentar:

  1. Det er sant at det gjør godt å skrive "vekk" litt av det man har opplevd.Og selv om man noen ganger tror at ens liv er kjedeliog for andre, så kan man ta så feil.Som regel har d efleste av oss mange intr ting å fortelle om.

    Ha en fin ettermiddag

    SvaraRadera

Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...