Att finnas men inte synas

När jag var ett litet barn så fanns jag men ingen såg mig. Det var så det kändes. Idag sitter jag med samma känsla. Vad gör man då? Jo som jag brukar göra, dra mig undan och förhoppningsvis lägga något över huvudet. Ligga där i mörkret och fortsätta att inte synas. Inte den bästa lösningen, men den lättaste.

Det spelar nog ingen roll hur gammal man är för känslorna från förr kommer nog alltid att finnas kvar. Den sitter som en tagg i ett öppet sår. Sen är jag duktig på att strö i lite salt själv. Varför kan jag inte bara vara tyst och låta saker och ting vara som de är?

Jag har haft det tufft i flera omgångar i mitt liv men jag har överlevt varje fast jag har trott att jag inte kommer att göra det. Jag tror att det är erfarenheterna som talar när man hamnar i liknande situationer. Ibland är det befogat och ibland inte. Hur ska man kunna veta vad som är vad?

Intressant?