Nu har vintern kommit. Snön täcker marken och det är kallt som attans. Men jag vet att det kommer bli kallare. Min förkylning sitter kvar så det kan ju vara därför som jag tycker det är extra kallt.
Jag har ätit min frukost som blev i flytande form idag och jag ska snart försöka mig på att dricka en kopp kaffe. Jag känner mig tjock i halsen och dricka kaffe då är kanske ingen höjdare men jag måste ju prova. Är faktiskt lite kaffesugen.
Läste i aftonbladet om tå pojkar som väntade förgäves på att deras klasskamrater skulle komma. Det fick mig att minnas tillbaka på Robin när han hade bjudit sina klasskamrater. Vi flyttade ju när han hade börjat andra klass. Halvåret efter så fyllde Robin år så då bjöd vi hela klassen och alla kom. Jätteroligt såg dom ut att ha.
Året därefter så bjöd han hela klassen igen och vi skrev på inbjudningarna att de skulle höra av sig om de inte skulle komma men ingen hörde av sig. Vi köper hem mat och dryck. Sonen ville ha hamburgare och korv så det blev det. Vi ordnade allt innan så vi slapp stå med det när barnen var på plats.
Vi väntade men det kom ingen och till sist så knackade det på dörren. Det var en tjej i klassen som kom. Denna tjej var en av dom som blev mobbade i klassen. Ja inte av min son då utan flera av dom andra. Vi väntade en halvtimme sedan förstod vi att ingen fler skulle komma.
Många tycker att vi har för många barn för här på Öland så ska man bara ha två för att passa in. Max tre. Nu var jag glad över att ha många barn för nu var det ändå några stycken som var på plats. Vi gjorde det bästa utav det och sonen såg ut att ha roligt.
Robin fick höra sen att de andra tänkte inte komma om den hör tjejen var bjuden. Men jag tror att det var ett svepskäl för mobbingen slutade ju inte där utan den fortsatte och blev värre och värre.
Idag är allt lugnt. De som mobbade min son är nu vän med honom. Det finns några stycken som inte har växt upp än och håller på med sitt trams men det är väl en utvecklingsfas dom är inne i ;-)
Själv har jag nästan alltid varit utanför i skolan. Jag kommer ihåg ett enda kalas som jag hade och då hade två kompisar kommit. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag bjöd fler eller vad jag gjorde.
Barn kan vara grymma. Så otroligt grymma. Otroligt elaka kan de vara. En del vet om att de är det men det finns ju dom som inte vet och det är dom det finns hopp om!
Intressant?
Jag har ätit min frukost som blev i flytande form idag och jag ska snart försöka mig på att dricka en kopp kaffe. Jag känner mig tjock i halsen och dricka kaffe då är kanske ingen höjdare men jag måste ju prova. Är faktiskt lite kaffesugen.
Läste i aftonbladet om tå pojkar som väntade förgäves på att deras klasskamrater skulle komma. Det fick mig att minnas tillbaka på Robin när han hade bjudit sina klasskamrater. Vi flyttade ju när han hade börjat andra klass. Halvåret efter så fyllde Robin år så då bjöd vi hela klassen och alla kom. Jätteroligt såg dom ut att ha.
Året därefter så bjöd han hela klassen igen och vi skrev på inbjudningarna att de skulle höra av sig om de inte skulle komma men ingen hörde av sig. Vi köper hem mat och dryck. Sonen ville ha hamburgare och korv så det blev det. Vi ordnade allt innan så vi slapp stå med det när barnen var på plats.
Vi väntade men det kom ingen och till sist så knackade det på dörren. Det var en tjej i klassen som kom. Denna tjej var en av dom som blev mobbade i klassen. Ja inte av min son då utan flera av dom andra. Vi väntade en halvtimme sedan förstod vi att ingen fler skulle komma.
Många tycker att vi har för många barn för här på Öland så ska man bara ha två för att passa in. Max tre. Nu var jag glad över att ha många barn för nu var det ändå några stycken som var på plats. Vi gjorde det bästa utav det och sonen såg ut att ha roligt.
Robin fick höra sen att de andra tänkte inte komma om den hör tjejen var bjuden. Men jag tror att det var ett svepskäl för mobbingen slutade ju inte där utan den fortsatte och blev värre och värre.
Idag är allt lugnt. De som mobbade min son är nu vän med honom. Det finns några stycken som inte har växt upp än och håller på med sitt trams men det är väl en utvecklingsfas dom är inne i ;-)
Själv har jag nästan alltid varit utanför i skolan. Jag kommer ihåg ett enda kalas som jag hade och då hade två kompisar kommit. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag bjöd fler eller vad jag gjorde.
Barn kan vara grymma. Så otroligt grymma. Otroligt elaka kan de vara. En del vet om att de är det men det finns ju dom som inte vet och det är dom det finns hopp om!
Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du läste mitt blogginlägg. Du är välkommen tillbaka.
Önskar dig en fin dag ♥